Videon som dĂ€r kommer att visas som “konst” tillkom inte i konstsyfte. Vi satt bara i vĂ„r buss i november 2008, pĂ„ vĂ€g frĂ„n Ljubljana till Belgrad, och pysslade. NĂ€r en buss Ă€r i rullning Ă„terstĂ„r nĂ€mligen bara att pyssla med det som finns till hands, exempelvis broderier, bandspelare eller böcker.
Bussresan i frĂ„ga kallade vi för S23X: X som i exodus. NĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen pysslade jag ihop en kort remix pĂ„ en passage i den bibliska Exodus (delar av kapitlen 25-26-27, om jag minns rĂ€tt). Tabernaklet byttes ut mot en buss, annat byttes ut efter mitt godtycke. Pysslet hela gick snabbt och var ganska lulz sĂ„ nĂ„gon föreslog att jag skulle lĂ€sa upp remixtexten sĂ„ att vi kunde visa filma och visa via nĂ€tet för vĂ„ra vĂ€nner som var kvar i Sverige. Sagt och gjort och strax glömt – fast vĂ„ra serbiska vĂ€nner skickade visst vidare lĂ€nken, och pĂ„ den vĂ€gen förvandlades vĂ„rt videoklipp i efterhand alltsĂ„ till konst.

Nu kan jag omöjligen hitta lĂ€nken till filmsnutten, men den som har vĂ€garna förbi Belgrad – vilket alla som kan bör ha – kan alltsĂ„ gĂ„ och glo pĂ„ en monitor dĂ€r jag lĂ€ser remixad bibel i en buss, om det kan roa nĂ„gon.

UngefĂ€r samtidigt utger en rad kulturinstitutioner i Belgrad en tvĂ„sprĂ„kig bok, Work undone / Nezavršen posao, med texter av Geert Lovink, Brian Holmes samt Ă„terigen PiratbyrĂ„n. VĂ„ra tvĂ„ texter har pĂ„ grund av tidsbrist inte blivit översatta utan trycks bara pĂ„ engelska.
Ena texten Àr vÄrt valborgsmanifest frÄn 2007, den andra Àr en lite lustigare sak eftersom vi inte har skrivit den.

Magnus och jag höll ett ytterst informellt föredrag inne i bussen nĂ€r den stod parkerad i Belgrad, den 7 november 2008. Bredvis oss projicerades diverse fotografier pĂ„ PiratbyrĂ„n-relaterade aktiviteter, framslumpade ur ett stort arkiv med kanske 20 sekunders mellanrum. SĂ„ ofta vi kunde försökte vi knyta an vĂ„rt prat till den bild som rĂ„kade visas, vilket gör att den ordagrant transkriberade text som hĂ€r publiceras kan ha en del bryska hopp, bortsett frĂ„n att den redan kĂ€nns förĂ„ldrad. Allt fĂ„ngades heller inte i ljudinspelningen och texten slutar helt bryskt – allt detta gör publikationen till ett lustigt tidsdokument, som dessutom Ă€r oerhört snyggt layoutat.

Förutom att boken har tryckts i 600 exemplar sĂ„ ska den sĂ„vitt jag förstĂ„r finnas fritt tillgĂ€nglig pĂ„ nĂ€tet (som alltid med allt vĂ„ra serbiska vĂ€nner gör) nĂ€r som helst. I vĂ€ntan pĂ„ lĂ€nk har jag slĂ€ngt upp ett “sĂ€rtryck” pĂ„ 15 sidor i pdf-format, som innehĂ„ller nyss nĂ€mnda transkription av vĂ„rt bussprat.

Missa förresten inte att lÀsa Magnus senaste bloggpost, som applicerar ett tunnelseende pÄ PiratbyrÄns förvandling (och pÄgÄende upplösning) och samtidigt pÄ nollnolltalets hipsterkultur (angÄende den senare, se Àven Isabelle).

Senaste helgens försök till en festteori, “Hur fest Ă€ger rum“, definierade festen som en viss typ av fragmenterad (rĂ€fflad) socialitet. InlĂ€gget började som en sammanfattning av tvĂ„ kvĂ€llars hobbyantropologi men ledde, helt ovĂ€ntat, till ett numeriskt resultat:

Enligt ovanstÄende definition krÀvs minst sex personer för att en fest ska kunna Àga rum, eller snarare sju, för att möjliggöra en rörlighet mellan grupperna.

Siffran sju, Ă€n en gĂ„ng. Och nu syns Ă„ter rubriker om “den magiska sjuan”, baserade pĂ„ en nypublicerad liten artikel i Physical Review Letters, “Dynamical Origin of the Effective Storage Capacity in the Brain’s Working Memory” [pdf].
Mikhail I. Rabinovich och Christian Bick tillÀmpar dÀr en ickelinjÀr matematisk modell pÄ hur neuronkluster jobbar, vilket kan förklara varför siffran sju framstÄr som ett sÄdant grÀnsvÀrde för det mÀnskliga sinnet.
HjÀrnans arbetsminne Àr ytterst begrÀnsat för de flesta av oss (vissa autister undantagna). Ofta framtrÀder dÄ siffran sju som en maxgrÀns.

Vissa av oss minns tiden dÄ man fortfarande memorerade fasta telefonnummer, vars maximala lÀngd brukade vara sju siffror. Vissa stackare i Stockholms yttre förorter hÀnvisades dock till Ättasiffriga nummer, som var omöjliga att minnas som ren sekvens. För att minnas Ätta siffror i följd blev hjÀrnan tvungen att identifiera ett mönster, om Àn lÄngsökt, eller en referens till nÄgonting yttre, exempelvis Ärtal.
NÀr vi ska memorera i vilken ordning som saker har hÀnt, brukar upp till sju saker vara möjliga att rada upp i minnet som en simpel sekvens. LÀngre Àn sÄ kommer vi dÀremot inte, utan att foga samman sakerna till en berÀttelse. Om sakerna Àr toner, Àr det kanske dÀr som vi börjar tÀnka deras ordningsföljden som en melodi. Musikminnet, för nÀstan alla av oss (fÄtalet med absolut gehör undantagna) Àr tydligen ocksÄ begrÀnsat till fem, sex eller möjligen sju olika tonhöjder. Att sedan ens relativa gehör kan anvÀndas för att dÀrifrÄn hÄlla koll pÄ fler toner, det Àr nog en annan sak.

George A. Miller (1956): “The Magical Number Seven, Plus or Minus Two: Some Limits on Our Capacity for Processing Information” Ă€r en av psykologins mest citerade artiklar genom tiderna. Dess utgĂ„ngspunkt Ă€r att hjĂ€rnans arbetsminne lagrar sina bestĂ„ndsdelar som “chunks”, som kan vara exempelvis bokstĂ€ver eller ord. GrĂ€nsen för hur mycket som ryms dĂ€ri gĂ„r alltsĂ„ inte vid en viss mĂ€ngd information, utan beror ocksĂ„ pĂ„ hur stora “chunks” man Ă€r kapabel att “chunka”. Att tala ett sprĂ„k flytande betyder exempelvis att man kan rymma flera fonem i samma chunk. Den som behĂ€rskar en viss speltradition pĂ„ ett musikinstrument kan memorera en folkvisa som en sekvens av figurer, inte ton för ton. Mikhail I. Rabinovich och Christian Bick utgĂ„r delvis frĂ„n George A. Miller, men detaljerna i deras neurofysiska förklaring Ă€r det nog ingen idĂ© att reda ut hĂ€r pĂ„ Copyriot.
Georges A. Millers artikel frÄn 1956 avslutas med följande ord:

And finally, what about the magical number seven? What about the seven wonders of the world, the seven seas, the seven deadly sins, the seven daughters of Atlas in the Pleiades, the seven ages of man, the seven levels of hell, the seven primary colors, the seven notes of the musical scale, and the seven days of the week? What about the seven-point rating scale, the seven categories for absolute judgment, the seven objects in the span of attention, and the seven digits in the span of immediate memory? For the present I propose to withhold judgment. Perhaps there is something deep and profound behind all these sevens, something just calling out for us to discover it. But I suspect that it is only a pernicious, Pythagorean coincidence.

Pythagoras, ja. PythagorĂ©ernas besatthet vid de olika talens egenskaper har lĂ€nge ansetts som suspekt och lite fult – Ă€nda sedan Aristoteles, kanske. Thomas Svensson fortsĂ€tter delvis i den traditionen i sitt kritiska inlĂ€gg om Manuel DeLanda, vars anvĂ€ndande av matematisk teori knyts till den pythagorĂ©iska idĂ©n om matematik som magi. Ett mycket lĂ€svĂ€rt inlĂ€gg om den tendens till “matematism”, alltsĂ„ en övertro pĂ„ matematikens förmĂ„ga att representera verkligheten, som kan finnas hos DeLanda. Marcus skriver en lika lĂ€svĂ€rd kommentar, bland annat om hur Deleuze’ ontologi knyter an till differentialkalkylen i sitt intresse för oĂ€ndligt smĂ„ skillnader.
Differentialkalkyl Ă€r dock en sak, talteori en helt annan. Vare sig hos Deleuze eller DeLanda ger sĂ€rskilt stort utrymme för spekulationer kring, exempelvis, siffran sju. PĂ„ deleuzianska pratar man helst alls inte om antal. Men nĂ€r ickelinjĂ€ra system tillĂ€mpas inom neurovetenskapen – sĂ„ som hos Rabinovich & Bick – framtrĂ€der Ă„ter heltalen. LikasĂ„ i Silvan Tomkins affektteori, som utifrĂ„n vissa neurologiska tröskelvĂ€rden kommer fram till att det finns exakt nio kĂ€nslor som vi kan kĂ€nna. Kan sĂ„dana studier peka ut riktningar för filosofin?

Enligt mediefilosofer som Florian Cramer och Friedrich Kittler kan Pythagoras vĂ€rldsbild betraktas som en direkt föregĂ„ngare till digitaliseringen. Kanske Ă€r vi i nĂ„gon bemĂ€rkelse neo-pythagorĂ©er, vare sig vi vill det eller ej, och leibnizianer, och
?
Filosofin bör kunna befatta sig med frÄgor som rör heltal, inklusive heltal Àn de uttjatade ett, tvÄ och tre. Sjudagarsveckans oerhörda evolutionÀra framgÄng borde vara skÀl nog för detta. Om neuroforskningen visar att minnets grÀnser relaterar till vissa heltal, exempelvis sju, Àr det inget skÀl att tro pÄ en vÀrld uppbyggd av heltal, men kanske ÀndÄ att slÀppa den slentrianmÀssigt antipythagoreiska hÄllning som associerar heltal till hokuspokus.

Nu har jag dock nÄtt fram till en punkt dÀr den rÄdande uppsÀttningen av kategorier kÀnns urvattnad och frÀmmande. Dags för en reform! Men hur?

Inventering av rÄdande system
Omkring hĂ€lften av kategorierna fungerar utmĂ€rkt. Bland dessa Ă„terfinns konstarterna, som ofta tillĂ„ts överlappa: film, konst, litteratur och musik – Ă€ven hacking kan fogas till den listan. Andra kategorier som klarar sig utan anmĂ€rkning Ă€r energi, historia och staden. En sĂ€rskild kategori för engelsksprĂ„kiga inlĂ€gg kĂ€nns ocksĂ„ ganska givet.

Antipiratism och kulturpolitik Àr tydliga men lite trista. Kategorin inkasso Àr mindre tydlig (dÀr handlar inlÀggen om olika institutioner för kollektiv rÀttighetshantering, t.ex. Stim och Copyswede, samt liknande former för schablonbeskattning). Dessa tre kategorier skulle med viss tveksamhet kunna behÄllas.

Övriga kategorier kĂ€nns idag mer eller mindre urvattnade. Kontroll har fungerat bra för att lĂ€nka samman ett grĂ€nsland mellan övervakning och politisk ekonomi, men fĂ€ltet har fĂ„tt alltför oklara konturer. Praxis sammanförde erfarenhet och analys av hĂ€ndelser pĂ„ ett bra sĂ€tt men kan likaledes bli hur brett som helst. Kategorin p2p, som kan sĂ€ttas pĂ„ allt som handlar om internets infrastruktur, kan ocksĂ„ förtjĂ€na mer differentiering.
Sen har vi massmedia, vars innebörd jag alls inte förstÄr lÀngre, liksom postdigital som numera kÀnns lite överflödig efter att begreppet blivit hyfsat etablerat. Och s23m/s23x/s23k, som skulle relatera till ett antal (konst)projekt som knyter an till en buss och till PiratbyrÄn, kÀnns alltför fixerad vid just sjÀlva bussen.
Slutligen finns det tre gamla favoritetiketter, som betecknade tre grÀnsdragningar vars uppluckring bidragit till att försÀtta idén om upphovsrÀtten i kris: idé/uttryck, producent/konsument, privat/offentligt. FrÄgorna Àr lika intressanta som nÄgonsin, men koncepten förefaller lite stelnade, sÀrskilt nu nÀr upphovsrÀttens tillÀmpning blir allt svÄrare att skilja frÄn andra politiska frÄgor.

Möjliga alternativ
En reform av Copyriots etikettsystem kan antingen byta ut cirka tio odugliga kategorierna mot cirka tio helt nya. FrĂ„gan Ă€r bara vilka. Fortfarande tĂ€nker jag att kategorierna dĂ„ inte ska beteckna genrer eller discipliner (t.ex. ska inte “filosofi” vara en etikett pĂ„ inlĂ€gg), ej heller frĂ„gor som redan Ă€r politiskt frejmade (t.ex. “nĂ€tneutralitet” eller “upphovsrĂ€tt”). SĂ„ vad?

Ett radikalare alternativ Àr att kasta ut samtliga etiketter och importera ett helt nytt system, som dÄ gÀrna ska vara nÄgorlunda godtyckligt sÄ att tolkningar framtvingas.
“Klassifikationssystem för svenska bibliotek Ă€r oerhört attraktivt, men kan det anvĂ€ndas? Kanske! Nog hĂ€nder det att Copyriot skriver Ă€ven om S (militĂ€rvĂ€sen), V (medicin) och R (idrott, lek och spel). Fast det blir nog lite torrt om man inte anvĂ€nder underkategorieringar, vilket Ă„ andra sidan blir oöverskĂ„dligt. Och blotta tillgĂ„ngen till B (allmĂ€nt och blandat) riskerar att legitimera en intellektuell lathet.

Ett annat sĂ€tt skulle kunna vara att anamma namnen pĂ„ radioprogram i P1. DĂ„ skulle Copyriot-inlĂ€gg kunna etiketteras med “Filosofiska rummet”, “Dagens dikt”, “Konflikt”, “Morgonandakt”, “Lördagsintervjun” och “Kropp & sjĂ€l”. Vilket nog skulle vara fantasieggande ett kort tag, men ogörligt i lĂ€ngden.

LikvÀl har existensen av ett begrÀnsat antal kategorier visat sig befrÀmja skrivandet hÀr pÄ Copyriot. Förslag och idéer till hur ett reformerat kategorisystem kan se ut mottages tacksamt!

Visst Àr det hisnande hur mycket vatten som runnit under broarna, frÄn midsommar 2008 till midsommar 2009? Vi har rört oss frÄn FRA till Ipred till Telekompaketet till Telecomix och The Persian Bay. Vi har samtidigt rört oss, runt i Europa, frÄn S23M till S23X till S23K till Spectrial till Embassy of Piracy. Alltihopa pÄ ett Är. Vilka hastigheter!

Och vi fortsĂ€tter, Ă„t alla hĂ„ll. Även bussen. Efter att den “gömdes i Mariefred” stĂ„r den nu och invĂ€ntar en totalrenovering, in- och utvĂ€ndigt. Under sommarens senare halva vĂ€ntar, om allt gĂ„r som planerat (med reservation för att “planerat” Ă€r ett lite vĂ€l starkt ord), tvĂ„-tre resor med öppna aktiviteter. Den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det knappast pengar som Ă€r problemet, utan snarare kanske chaufförer och logistik. Vart allt detta burit oss nĂ€r hösten kommer gĂ„r knappt att förestĂ€lla sig. Och tanken pĂ„ den 18 juni 2010 Ă€r nĂ€stan skrattretande.

Arte Povera-konsten utgick frĂ„n sjĂ€lva materien, med en klar ambition att lĂ„ta grĂ€nsen mellan natur och kultur förbli flytande. Den intresserade sig i hög grad för tidsbaserade processer och kunde exempelvis integrera levande vĂ€xter som mĂ„ste vattnas för att inte skulpturen skulle kollapsa. Undvikandet av en tydlig stil upphöjdes till ett positivt vĂ€rde. Bland de konsthistoriska utgĂ„ngspunkterna kan nĂ€mnas futuristerna och dada. DĂ€rtill prĂ€glades Arte Povera sĂ€rskilt av ett par filosofer: fenomenologen Maurice Merleau-Ponty samt pragmatisten John Dewey – Ă„tminstone om man fĂ„r tro stjĂ€rncuratorn Carolyn Christov-Bakargiev som skrivit en bok; hĂ€r finns nĂ„gra smĂ„ excerpter ur den lĂ„nga inledande essĂ€n.

Hur frĂ€scht Ă€r dĂ„ det av Venedigbiennalen att Ă„teruppliva en fyrtio Ă„r gammal diffus konstriktning, bara för att pengarna sinar? Vid nĂ€rmare eftertanke Ă€r det hyfsat frĂ€scht. Åtminstone om vi nu glömmer biennalen och pratar om potentialen. (Biennalen var bara en ursĂ€kt för att börja skriva om annat.) En Ă„terupptĂ€ckt Arte Povera Ă€r, i alla lĂ€gen, oĂ€ndligt mycket frĂ€schare Ă€n Nicolas Bourriauds kalkonbegrepp “altermodernism“, vilket just nu lanseras som postmodernismens eftertrĂ€dare, utan att leverera annat Ă€n Ă€nnu mer snickesnack om globaliserade teckenspel.
Om man verkligen vill lĂ€mna postmodernismen bakom sig, Ă€r det klart intressant hur referenspunkten Arte Povera kan möjliggöra resonanser med en teoretisk neomaterialism. I ett konsthistoriskt sammanhang var Arte Povera i hög grad en reaktion mot popkonsten. Mot produkterna stĂ€lldes processerna, materiella processer. I början av 1970-talet gav denna inriktning vika i den internationella konstvĂ€rlden, till förmĂ„n för en avmaterialiserad, konceptuell, socialkritisk konst – anpassad för det postmoderna och det digitala. NĂ€r vi idag talar om det postdigitala blir dĂ€remot rematerialisering högintressant att jobba med. Oljekrönet bör ocksĂ„ fĂ„ konsekvenser för den konstvĂ€rld som gjort sig beroende av lĂ„gprisflyg frĂ„n punkt till punkt.
Om resandet blir dyrare behöver inte resultatet nödvĂ€ndigtvis bli en mer provinsiell konst. En annan riktning Ă€r att göra sjĂ€lva resandet till en del av konsten. S23M/S23X/S23K-projekten har kretsat kring en Ă„ldrad buss, som bland annat förvandlats till en verkstad, en bas för kringprojekt. I linje med traditionen frĂ„n Arte Povera, om Ă€n utan medvetna referenser ditĂ„t, handlade flera av dessa projekt om att kombinera disparata material och arbeta utifrĂ„n dessas fysiska egenskaper. Det gĂ€ller i högsta grad för textilprojektet “FolkdrĂ€kt (full body kopimi armor suit)” men ocksĂ„ för bruket av kassettband och gradvis förslitning av bandspelare, liksom givetvis för den circuit bending för musikaliska syften som bland annat integreras i Ollibollis performance.

DĂ€rmed har vi kommit fram till frĂ„gan om en potentiell Musica Povera. Vilken Ă€r den “fattiga” teaterns och konstens motsvarighet inom musiken, och Ă€r ett sĂ„dant förhĂ„llningssĂ€tt relevant idag? Ett enkelt sĂ€tt att besvara frĂ„gan Ă€r att rĂ€kna upp scener och musikfenomen som tar fasta just pĂ„ det materiellas egenskaper och begrĂ€nsningar. Svaren kan dĂ„ peka i en mĂ€ngd olika riktningar, frĂ„n circuit bending och chiptunes, samt givetvis demoscenens sjĂ€lvpĂ„tagna “fattigdom” i kilobyte, via fĂ€ltinspelningar och den andra kassettvĂ„gen, till en del av de mer akustisk-psykedeliska folkmusikinfluerade verksamheter som fĂ„r diverse “new weird”-etiketter.
Ett mer ingĂ„ende sĂ€tt att stĂ€lla frĂ„gan om Musica Povera Ă€r att inte söka efter stildrag eller ens distinkta metoder, utan undersöka den typ av “fattigdom” som musiken efter att den blivit universellt tillgĂ€nglig i digital form. Det senare gjordes med dialektisk rigör pĂ„ konferensen Audio Poverty, som anordnades i Berlin i början pĂ„ februari under ledning av ambientmusikern och teoretikern Ekkehard Ehlers. Copyriot nĂ€mnde konferensen, med ett uns av skepsis, utan att besöka den. NĂ€r nu dokumentationen Ă€r uppe ter sig dock sĂ€ttet att jobba med Arte Povera-parallellen oerhört spĂ€nnande. Musikens digitaliseringen bildar grunden för en problematik som förvisso innefattar svĂ„righeterna för enskilda musiker att försörja sig, dock utan att det görs nĂ„gra illussioner om en guldĂ„lder innan fildelningen, som definitivt inte Ă€r ett Ă€mne att diskutera. FrĂ„gan Ă€r inte hur musik ska bli lönsam utan hur den ska bli meningsfull. Konferensens bidrag till svaret innefattade Ă„ ena sidan ett oerhört eklektiskt konsert- och performanceprogram: Scenen intogs Ă€n av chiptune/dubstep-japanen Quarta330, Ă€n av klassiska musiker som violinisten Anna Lindal som framförde noterad musik av samtida kompositörer som Øyvind Torvund. Å andra sidan en rad föredrag med de mest skilda figurer, frĂ„n “global ghettotech“-bloggare till Theodor Adornos gamla musikvetarpolare. ÄndĂ„ förefaller allting hĂ€nga samman, om inte annat via idĂ©n om musikalisk fattigdom som problem och möjlighet, av katalogtexterna att döma.

Och hÀr kommer vi till det egentliga syftet med hela detta inlÀgg och dess omvÀg via italiensk konsthistoria. Detta Àr inledningen till en miniserie dÀr Copyriot avser att gÄ igenom texterna ur Audio Poverty-katalogen [tvÄsprÄkig pdf] och förhoppningsvis Àven tillgÀngliga videoinspelningar. Vi fÄr se vart det leder, och lÄter det ta sin tid.

Som sagt, slÀpptes ett fanzine pÄ festen i fredags. Endast pÄ papper och distribuerat i kanske femtio exemplar, sÄlda för fem kronor styck. InnehÄllet bestÄr mestadels av stora mÀngder text, som bara till viss del finns tillgÀnglig pÄ webben. Hastigt sammanstÀllt och layoutat en sen kvÀll pÄ Konstfack, med hjÀlp av sax och tejp.
Ena framsidan pryds av ett vitt K mot en svart bakgrund (byggd av plastpÄseplast). Andra framsidan pryds av ett svart K (byggt av skrivmaskinsfÀrgband) mot vit bakgrund. Oavsett vilken sida man vÀljer att börja lÀsa ifrÄn, fortskrider texterna endast pÄ varje uppslags högersida. Om man tröttnar Àr det bara att göra som med ett kassettband: snurra artefakten 180°, och du hamnar mitt i nÄgot av andra sidans flöden. En klar skillnad mot den linjÀra endimensionaliteten i allt som Àr digitalt.
Givetvis Àr det fritt fram att digitalisera fanzinet. Vi vÀntar otÄligt. Men att förvandla denna materiella artefakt till en digital datasekvens Àr inte bara en instrumentell uppgift att utföra, utan en aktiv handling som krÀver vissa val. Framför allt mÄste digitalisatören vÀlja vilken av sidorna som Àr framsida, för det digitala accepterar i princip bara en framsida. Ett alternativ Àr förstÄs att göra tvÄ olika filer. Vad filerna ska heta Àr dock oklart. Det analoga tillÄter artefakter utan titel, sammanhÄllna endast av hÀftstift, men det digitala krÀver titlar för att nÄgot ska hÄlla samman. Och vad detta fanzine heter Àr Ànnu sÄ lÀnge en öppen frÄga. Hur den kommer att lösas ska bli spÀnnande.

NĂ„got ska vĂ€l Ă€ndĂ„ sĂ€gas om innehĂ„llet. DĂ€r finns tidiga dokumentationer av The Spectrial, valda stycken teaterteori, ett par försök att dokumentera fenomenet PiratbyrĂ„n, samt en del texter relaterade till S23M/S23X/S23K – inte minst Piias utförliga berĂ€ttelse om hur det var att ta bussen över den serbisk-ungerska grĂ€nsen, in i EU. Och en massa annat.

Samtidigt som fĂ€rden inleds pĂ„ riktigt rĂ€knar vi med att skyltarna Ă€ndras frĂ„n S23X till S23K. Rutten finns mappad och det Ă€r faktiskt en ren slump att bussen som införskaffades för att Ă„ka till Bolzano via Berlin fortsĂ€tter att Ă„ka nĂ€stan bara till B-stĂ€der: Belgrad – Budapest – Bratislava – Brno – Breslau (WrocƂaw) – PoznaƄ – Gdansk – NynĂ€shamn – Stockholm.

Och dĂ€rmed Ă€r bussen redo att fungera som spektakelcentral och presscenter under vĂ„r metateater The Spectrial. HĂ„ll utkik pĂ„ just den sajten för löpande bevakning av rĂ€ttegĂ„ngen och dess kringaktiviteter. Flera nyttiga webbresurser kring det hela Ă€r pĂ„ vĂ€g upp, mikrobloggandet kommer att glöda, och Ă€ven vissa dagstidningar har planer pĂ„ livebloggare. NĂ€sta vecka kommer att bli sĂ„ vansinnigt kul – Ă„rets teaterhĂ€ndelse!

(Och tack Àn en gÄng ni som donerade, för utan er vore detta inte möjligt.)

Efter att ha sĂ„gat en Berlin-utstĂ€llning med föregivet politisk konst, följer hĂ€r ett positivt exempel pĂ„ en grupputstĂ€llning med politisk laddad samtidskonst, som i höstas visades pĂ„ Titos gamla “25 maj-museum” i Belgrad. Framför musĂ©et syns, pĂ„ bilden ovan, PiratbyrĂ„ns buss S23X som faktiskt ocksĂ„ var ett av de konstverk som presenterades inom ramarna för Oktobersalongen 2008 under dess sista vecka. Inne pĂ„ musĂ©et visades en utstĂ€llning som curerats av Bojana Pejic. Den innehöll förvisso flera kanoniserade verk frĂ„n den vĂ€sterlĂ€ndska samtidskonsten (Pipiotti Rist med Ever over is all, Sigalit Landau med Barbed hula, Valie Export med sin pickadoll). Men allt detta bleknade i jĂ€mförelse med exemplen pĂ„ konst som gjordes i “öst” medan det fortfarande var rĂ„dda socialistiska enpartisystem, sĂ€rskilt i det Jugoslavien som bara delvis tillhörde östblocket.

Kraftfullast bland dessa var utan tvekan det vinnande bidraget till affischtĂ€vlingen inför 1987 Ă„rs “Ungdomsdag” i Jugoslavien. Det lĂ€mnades in av New Collectivism, designkollektivet som vid sidan av Laibach och IRWIN utgör kĂ€rnan av Neue Slowenische Kunst. Affischen var en propagandamĂ„lning frĂ„n Hitlertyskland, lĂ€tt remixad sĂ„ att den tyska örnen bytts ut mot en jugoslavisk duva, och sĂ„ vidare. Efter segern i affischtĂ€vlingen avslöjades detta, vilket chockade den jugoslaviska nationen och ledde till att Ungdomsdagen lades ned.

Ett femton Är tidigare exempel pÄ en liknande taktik visades i form av nÄgra sjukt snygga bilder pÄ hur Serbienungraren
Balint Szombathy, dĂ„ en lĂ„nghĂ„rig 22-Ă„ring, den 1 maj 1972 tĂ„gade ut pĂ„ Budapests gator med ett Lenin-portrĂ€tt, nĂ„got som för lĂ€nge sedan hade slutat förekomma pĂ„ kommunistpartiets officiella demonstrationer. Överaffirmationen provocerade en förvirring som den styrande ideologin knappast kunde hantera, trots att det förlöjligande syftet var ganska uppenbart. Balint Szombathy kom senare att deltaga i det globala nĂ€tverket av neoister.
Bredvis visas andra fotografier frĂ„n samma tid, vars upphöjande till “konst” dock verkar ha skett först lĂ„ngt efter att de togs. De dokumenterar ett valmöte i RumĂ€nien Ă„r 1975, just under övergĂ„ngen frĂ„n kommandostat till övervakningsstat. De togs av Ion Grigorescu strax innan all fotografering pĂ„ offentliga platser förbjöds i landet.

Shop Windows: Belgrade 1980, Belgrade 1999, Belgrade 2008 av Goranka Matić visar, precis som titeln antyder, fotograferade skyltfönster i Belgrad vid tre tidpunkter. Resultatet Ă€r oerhört kraftfullt.
I maj 1980 prĂ€glas butiksfönstren av nationalsorgen efter Titos död, med utstĂ€llda portrĂ€tt. I februari 1999 bombar Nato och alla fönster Ă€r tejpade i asteriskliknande mönster för att inte skakas sönder. I februari 2008 har Kosovo förklarat sjĂ€lvstĂ€ndighet och butikerna skyltar med skyltar frĂ„n kampanjen “Kosovo Ă€r Serbien” – inte sĂ„ mycket för att de vill sprida ett budskap, som för att de vill undvika att bli sönderslagna av arga ungdomar. SĂ€rskilt noga med denna sĂ€kerhetsĂ„tgĂ€rd var butiker med utlĂ€ndska mĂ€rken, exempelvis Nike.
Dessa tre stationer i Belgrads historia skapar en oerhört kraftfull kontrastverkan, som kan sammanfattas i form av ett flertal triader:

stolthet – skörhet – krĂ€nkthet
minne – nu – historia
avbildning – abstraktion – sanning
symboliskt – reellt – imaginĂ€rt

En historisk triad förekommer Ă€ven i Igor Grubić‘ Micro Museum of Revolutionary Heritage. En fantastiskt simpel visualisering av gĂ€ngse idĂ©er om relationen mellan konst och kapital, representerade av en röd cirkel respektive en svart triangel. Uppdelningen Ă€r den samma, men överlappningarna skiftar mellan tre historiska epoker, varav den sista, “Radical dream in 21st century” fĂ„r konsten att likna en Pac-Man pĂ„ vĂ€g att sluta kĂ€ften om kapitalets spjutspets.

Just denna dröm tycks ha motiverat en del av svaren pĂ„ det upprop om en internationell “konststrejk” som sĂ€ndes ut den 25 februari 1979 av Goran Đorđević, som Copyrios har skrivit mer ingĂ„ende om tidigare.

Det fyrtiotal svar som kom in, med flera av den tidens frĂ€msta samtidskonstnĂ€rer representerade, visades ocksĂ„ upp pĂ„ utstĂ€llningen. De allra flesta konstnĂ€rer som svarade var skeptiska eller avvisande. De tvivlade dels pĂ„ möjligheten att genomföra en strejk pĂ„ konstomrĂ„det, dels ansĂ„g de att Goran Đorđević misslyckats med att formulera det positiva program som de ansĂ„g var nödvĂ€ndigt. Flertalet svar Ă„terspeglar en minst sagt naiv tro pĂ„ Konsten som befriande politisk kraft. Allt som krĂ€vs för att aktivera denna kraft, menade flera, Ă€r att KonstnĂ€rerna, som distinkt och autonom grupp, driver egna gallerier dĂ€r de curerar varandras verk, samt har representation i tidskrifter och musĂ©er. Vissa sade samma sak fast i dogmatisk marxistversion.
Stöd fick strejkidén endast av ett fÄtal, bland dem Sol LeWitt som i sitt svar citerade Gertrude Stein:

A work of art is either worthless or priceless.

Goran Đorđević lade hur som helst ned idĂ©n. Han ville gĂ„ lĂ€ngre, slutade kalla sig konstnĂ€r (sĂ„ konsekvent att hans namn inte stĂ„r med bland utstĂ€llarna) och började i stĂ€llet jobba med kopiering. Hans kopierande influerade kraftigt den slovenska kretsen kring NSK, vilket satt avtryck i Laibachs musik och i visuella remixer som New Collectivisms ovan nĂ€mnda affisch frĂ„n 1987, som kan beskĂ„das nedan.

Rösta pÄ vad ni, som Copyriot-lÀsare, föredrar bÀst. VÀlj sjÀlv hur ni vill tolka alternativen: Rösta pÄ ett ÀmnesomrÄde, pÄ en typ av inlÀgg, pÄ ett specifikt inlÀgg, eller (som i fallet juli) pÄ ett icke-inlÀgg.

HÀr följer först de tolv kategorierna med exempelinlÀgg, dÀrefter sjÀlva omröstningen.

Januari | hacking | HĂ„rdvaruatomism

Februari | konst | Transmediale.08: Konspirativt

Mars | inkasso | Försök till en posthumanistisk kritik av tv-avgiften

April | historia | Grattis Ifpi, 75 Är: Om detta mÄ ni berÀtta!

Maj | musik | “Riktiga musiker” och folkskygga konstnĂ€rer

Juni | producent/konsument | Allt mitt Àr ditt, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet

Juli | s23m/s23x | [bloggstiltje]

Augusti | litteratur | Arkiv och anarkiv

September | idé/uttryck | Clowners rÀttigheter

Oktober | kontroll | Realkapitalism, I: RÀdslan för rÀdsla, modulerandet av hastigheter

November | praxis | Rapport frÄn No Music Day, del tvÄ

December | kulturpolitik | LĂ€gg ner regeringens musikexportpris!

Copyriot 2008 Copyriot 2008 jan | hacking feb | konst mar | inkasso apr | historia maj | musik jun | producent/konsument jul | s23m/s23x [stiltje] aug | litteratur sep | idé/uttryck okt | kontroll nov | praxis dec | kulturpolitik View Result free web polls

pay sites

Tack för din medverkan!

Tre timmar var avsatta. I vilken Ànda skulle man börja? Tre möjliga ingÄngsvinklar tycks finnas i dessa sammanhang:

• Den grĂ„a: UpphovsrĂ€ttens historia (ickelinjĂ€rt framstĂ€lld, 1800-1900-2000).
  
• Den konstruktiva: Samtida potentialer för att skapa mening ur överflöd (med praktiska exempel frĂ„n t.ex. S23M/S23X).
  
• Den dystopiska: Vilken framtid skapas av de pĂ„gĂ„ende, upphovsrĂ€ttsligt motiverade, regleringarna av nĂ€tet (om infrastrukturen och konkreta möjligheter, inte om individiders abstrakta rĂ€ttigheter).

Jag valde att avstĂ„ frĂ„n den tredje, dystopiska vinkeln – hur aktuell den Ă€n Ă€r just denna vecka. Började i stĂ€llet med det lĂ„nga historiska svepet och jobbade mig fram till samtidens frĂ„gor, vilket tog sin lilla tid. PĂ„ motsvarande sĂ€tt kan sĂ€gas att frĂ„gorna om nuet och den nĂ€ra framtiden kan approachas pĂ„ minst tre olika sĂ€tt:

• Fildelningsdebatt: vad Ă€r “rĂ€tt”, vad Ă€r “fel”? En överspelad vinkling som vi har tagit avstĂ„nd frĂ„n.
  
• SjĂ€lva behovet av ett “stort sprĂ„ng” – att motivera varför vi mĂ„ste ersĂ€tta de dĂ„liga frĂ„gestĂ€llningarna (som formulerades kring 1995-2005) med bĂ€ttre frĂ„gor (som utgĂ„r frĂ„n vĂ„r tids kulturella överflöd).
  
• Rakt in i spekulerandet kring framtida konstnĂ€rlig praktik och kulturell offentlighet.

Risken med att hoppa rakt in i framtidsfrÄgorna kan vara att diskussionen blir lite för bekvÀm och ofta Àven abstrakt. Hur lÄngt ifrÄn moraliserandet man upplever sig vara, finns risken att man bygger diskurser som kan övertas av de aktörer som mest vill fÄ sina försök att inskrÀnka fildelningen att framstÄ som lite frÀschare. Detta Àr ett dilemma som PiratbyrÄn stÀndigt stÀlls inför, och som jag Àr rÀtt sÀker pÄ att Àven exempelvis The Swedish Model/Digital Renaissance mÄste brottas med dagligen.
AlltsĂ„ valde jag den mittersta ingĂ„ngen, som jag bygger upp kring frĂ„gan om kulturellt överflöd, den nĂ€rmast existensiella frĂ„gan om vad man gör med musiken nĂ€r man har all musik som nĂ„gonsin spelats in omedelbart tillgĂ€nglig. Kan den alls bli meningsfull för oss? Slutsatsen blir, kort sagt, att vi förvisso behöver algoritmer, men framför allt mĂ„ste bygga mellanmĂ€nskliga sammanhang. Dessa communities funkar oftast bĂ€st om de Ă€r medelstora, i grĂ„zonen mellan vad som i institutionella sammanhang uppfattas som “privat” respektive “offentligt”, och dessutom kan ha provisorisk karaktĂ€r, ibland med porösa grĂ€nser, ibland tillfĂ€lligt slutna.

Dessa idéer som frÀmst utvecklats med avsikt pÄ musik, skapade en del intressant respons nÀr de mötte frÄgan om litteratur. Inte minst de bÀgge initiativtagarna till seminariet, författaren Mats Kolmisoppi och konstteoretikern Fredrik Svensk, stÀllde frÄgor om vart idén om offentligheten tar vÀgen. Om idén om sammanhÀngande litterÀr offentlighet i USA Àr helt fragmenterad i diverse litterÀra subkulturer, lever den i nÄgon mÄn vidare i Europa. Mats pÄpekade att det kan finnas en poÀng i att vÀrna detta. Jag hÄller med, fast tror i det större perspektivet att lÄngsiktigt hÄllbara offentligheter mÄste byggas (om) underifrÄn. De mindre, provisoriska gemenskaperna kan utgöra ett slags cellstruktur för detta. Alternativet blir i praktiken att lÄta offentlighetens idé i allt större grad vila pÄ centraliserade noder (Amazon, Knuff, Facebook, etc.) vilket Àr minst sagt problematiskt. Vi mÄste acceptera rörelser av centralisering, men ocksÄ upprÀtthÄlla den mÄngfald av mindre, sjÀlvorganiserande och överlappande gemenskaper som kan överleva enskilda index. DÄ behöver inte de nödvÀndiga motrörelserna av decentralisering lÀmna efter sig ett tomrum, som genast kan tas över fullstÀndigt av nÀsta superaktör. ChrisK kom in pÄ liknande tankegÄngar i sin kommentar.
FrĂ„gan kom ocksĂ„ upp vad jag menar med “vĂ€rde”, exempelvis nĂ€r jag sĂ€ger att den enskilda filen förlorar allt vĂ€rde nĂ€r man har all vĂ€rldens musik i sin ficka. Svaret Ă€r att jag i första hand syftar pĂ„ kĂ€nslomĂ€ssigt (estetiskt, sublimt, socialt) vĂ€rde, men att detta givetvis Ă€r en förutsĂ€ttning för vad som kan ha ett ekonomiskt vĂ€rde. Hittills har jag gillar att lĂ„ta det ena följa underförstĂ„tt pĂ„ det andra, men kanske jag ska bli tydligare pĂ„ att göra Ă„tskillnaden. Och som Fredrik pĂ„pekade var det vĂ€l lĂ€nge sedan som nĂ„gon inom den renodlat estetiska diskursen trodde att vĂ€rdet eller meningen ligger inneboende i sjĂ€lva objektet. Men min poĂ€ng Ă€r att en idĂ©n om att “content” mĂ„ste ha ett vĂ€rde i sig, oberoende av sina kontexter, fortsĂ€tter att bestĂ€mma politiken, inte minst pĂ„ EU-nivĂ„, vilket ger oss monstruösa direktiv typ IPRED.
Vi diskuterade ocksĂ„ ljudböcker, som jag beskrev som det kanske mest extrema exemplet pĂ„ “content without context” – fast dĂ„ syftar jag ju pĂ„ affĂ€rsmodellen, inte pĂ„ hur ljudböcker eventuellt anvĂ€nds (Ă€ven om Ă€ven anvĂ€ndandet hittills har varit totalt individuellt, totalt frĂ„nkopplat frĂ„n plats och sammanhang – till skillnad frĂ„n exempelvis inspelad musik och Ă€ven frĂ„n film). Detta ledde fram till en del spekulerande kring litteraturens performativa kvaliteter.
Behöver vĂ€l knappast pĂ„peka att ingen av alla de i salen – framtidens svenska konstnĂ€rer och författare – hade nĂ„got att invĂ€nda mot tankarna om exemplarförsĂ€ljningens död och upphovsrĂ€ttens kollaps. DĂ€remot framfördes vissa utmanande tankar, exempelvis kring hur man kan börja tĂ€nka sig framtida funktioner för att sammankoppla personer med diskurser, bortom rĂ„dande upphovsmannaidĂ©.

NÀr seminariet slutade klockan 17.00 rÀknade jag auditoriet till 41.