Tidigare hette det:

Kulturtidskrifter som vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation, ekonomisk, social eller kulturell debatt och som ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarterna kan söka bidrag.

Nu har regeringen sett till att detta har ändrats till:

Kulturtidskrifter som vänder sig till en allmän publik med kulturdebatt i vid mening eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom kultur och konstarter kan söka stödet.

Såvitt jag förstår är formuleringen en kompromiss i förhållande till det första förslaget från kulturdepartementet, som lade större vikt på att kulturtidskrifter ska handla om konstarter.

Så några noteringar om årets bidragstilldelning. Någon slakt av samhällstidskrifter blev det alltså knappast fråga om. Arena, Expo, Fronesis, Mana och Ordfront får tvärtom ökat stöd. Bang, Ful och Judisk krönika ligger kvar på samma sexsiffriga stödnivåer som tidigare.
Möjligen kan man se en viss nedprioritering av stödet till de mindre internationellt inriktade tidskrifterna med rötter i solidaritetsrörelser. Andra som får minskat stöd är Re:Public, Socialpolitik och Pockettidningen R. Men å andra sidan får Klimatmagasinet Effekt stöd för första gången, med inte mindre än en kvarts miljon.

Bland de mer teoretiska tidskrifterna går det heller ingen nöd. Fronesis, Ord & bild, Glänta och utmärkta Subaltern får alla höjt stöd, vilket är välförtjänst. Visserligen sänks stödet till Site, men deras aktivitet känns heller inte så värst hög.

Inom konstarternas område kan noteras höjt stöd till de yngre tidskrifterna FLM (film) och Novell (musik). Särskilt gläds jag åt en rejäl höjning av stödet till Nutida Musik och åt att Galago åter får tidskriftsstöd – samt av att se den långa listan med för mig helt okända tidskriftstitlar som tydligen får del av statliga medel.
Min spontana känsla är att stödet till kulturtidskrifter på papper fungerar påfallande bra, särskilt i jämförelse med andra kulturpolitiska stödformer. Jag har svårt att se hur man med samma budget skulle kunna uppnå samma syfte – att skapa en större mångfald i utbytet av idéer – på ett bättre sätt.

Nätpublikationer är svårare – var går gränsen mellan en blogg med utgivningsbevis och en nättidskrift? Kan det räknas till en nackdel att använda hyperlänkar eftersom det kan göra texten mindre tidskriftslik? Här vore det önskvärt med ännu tydligare kriterier från Kulturrådet.
Medan de allra flesta papperstidskrifter som sökt stöd också har fått det, beviljades stöd till knappt hälften av de sökande nättidskrifterna. En stor del av dem är nätversioner av pappersbaserade tidskrifter.
Att Dagens bok och Dagens skiva nekades stöd kan jag förstå, eftersom deras karaktär av allmän konsumentupplysning kanske i mindre mån bidrar till mångfalden av idéer. Vilket inte på något sätt ska tolkas som att de är värdelösa – en massa värdefulla saker på nätet görs och måste göras även utan att få stöd från Kulturrådet.
Däremot undrar jag om motiven till att avslå ansökningarna från Friendly Noise och Throw Me Away, två högklassiga exempel på musikkritik på nätet.

Ni som sitter i referensgruppen för kulturtidskrifter är särskilt välkomna att dela med sig av sina tankar här i kommentarerna. Det är inte farligt!

Uppdatering: Läs även den initierade kommentaren från Andreas Engström på Nutida Musik.

Ibland förmedlar bilderna tveksamma insinuationer. Internetfenomen illustreras av ljusskygga killar som döljer ansiktet i huvtröjor. Islam illustreras av ljusskygga tjejer som döljer ansiktet i heltäckande slöjor. Oftast är dock bildradion bara tråkigt harmlös. Visuell utfyllnad till verbal rapportering.

Alternativet? Att använda det visuella utrymmet till att dramatisera själva nyheterna. Antingen med filmade skådespelare, vilket nog ingen anser sig ha råd med. Eller med animationer.
Det kan bli minst lika missvisande som bildradioformatet. Men det bedrägliga stannar i vart fall inte på en nivå av antydningar. Tvärtom går det att diskutera vad det är som skildras fel och varför.

Kinesiska Next Media producerar ett animationsbaserat nyhetsprogram med en egen YouTube-kanal. Ett halsbrytande exempel på hur det kan se ut erbjuds i följande nyhetsinslag om de senaste turerna i Wikileaks-såpan:

Tipstack: Mikael Nilsson.

Vi tar en till när vi ännu är igång – här om att Kina instiftat ett alternativt fredspris:

Uppdatering: Filmtidskriften FLM hakar på med filmhistorisk bildning.

Ni kanske minns “Gråt allians av vårt hat” – den omtalade versionen av världens bästa powerballad “Total eclipse of the heart“. Det var ju bara några veckor sedan den cirkulerade på nätet. Nej, förresten. Att den cirkulerade på nätet är inte korrekt. Den låg på YouTube och länkar cirkulerade på nätet. Nu är den censurerad.

Videoklippet är inte längre tillgängligt på grund av ett upphovsrättsanspråk från EMI Music Publishing Scandinavia.

Notera hur selektiva EMI är i tillämpandet av sina förlagsrättigheter till låten. En norsk skämtversion av samma låt (rippad från teve) har legat uppe på YouTube sedan år 2005 och fått två miljoner visningar utan att förlaget har ingripit. En alldeles, alldeles underbar “literal version” finns också uppe, även om kommentarerna nämner att den tidigare plockades ner på begäran av någon rättighetshavare.

“Gråt allians av vårt hat” var dock uttalat politisk på ett sätt som EMI uppenbarligen ogillade. Göteborgs queerinstitut med flera hade skrivit en svensk text om sin frustration inför valet, utarbetat en koreografi och lagt ner en hel del jobb på att sätta samman det hela till en video.
Låt oss nu inte ännu en gång fastna i diskussionen om versionen var storartad eller pinsam. Särskilt som den diskussionen ständigt urartar i en märklig sidodiskussion om huruvida den är “på allvar” eller “med glimten i ögat”, som om det var ett antingen-eller. Jag är annars inte mycket för att parafrasera Doktor Kosmos, men i det här fallet tycker jag det var uppenbart: Videon var på låtsas och på riktigt. Konst och politik. Något som i sig tycks ha provocerat många, alldeles bortsett från det politiska budskap.

De flesta vettiga människor känner ändå instinktivt att detta borde räknas som “fair use“. Något sådant begrepp finns dock inte i svensk upphovsrätt. YouTube är heller ingen rättsinstans utan tillämpar “sina egna, högst luddiga lagar. När det handlar om upphovsrätt är principen dock “hellre fälla en fria”, åtminstone när rättsinnehavaren heter EMI. Av alla så kallade “sociala medier” är nog YouTube allra mest benägna till politisk censur. Detta borde bli en läxa, inte bara för göteborgska queeranarkister.

Även om YouTube kan ha extremt genomslag får man aldrig nöja sig med att ladda upp en video där. Dels kan det vara bra att gardera sig genom att samtidigt lägga sitt videoklipp på någon liknande sajt, exempelvis Vimeo. Men framför allt gäller det att faktiskt få klippet att cirkulera på nätet, bokstavligt talat. Då är bittorrent fortfarande en överlägsen teknik och The Pirate Bay ett överlägset index.

Ett medium som fungerar är osynligt. Det finns en bakomliggande struktur, ett teknologiskt maskineri, men det syns inte. Det är först när något går snett som vi förstår hur det fungerar när det fungerar.

Med denna nätta sammanfattning av Heideggers syn på tekniken inleds ett högintressant fotbollsinlägg på FLM-bloggen. Det sätter fingret rakt på en väsensskillnad mellan analoga radiovågor och de digitala medier som söker simulera radio/teve:

Ungefär en minut skilde mellan tv-sändningen och websändningen. Jag hade gett upp hoppet och höll på att sätta på mig skorna när ett våldsamt vrål plötsligt fyllde kvarteret. Vi förstod att det hade blivit mål, men vågade först inte riktigt tro det. Det var ju ungrarna som hade bollen och spelet var trött och oinspirerat. /…/
Och sen, ungefär en minut efter vrålet, tog Zlatan ner en långboll och stötte in bollen med magen. Och där vi satt ryckte vi lite på axlarna, vi visste ju att det hade skett.

I den där boken som jag ständigt tjatar om tar jag upp frågan i paragraf 30, som inleds:

Analog information både fixeras och realiseras på nolltid.

Digitala medier, å andra sidan, opererar genom kopiering som alltid tar viss tid, även om den tiden ofta är mycket kort när allt funkar som det ska. Ändå associerar vi rutinmässigt det digitala med omedelbarhet och det analoga med fördröjning. Är det inte lustigt?

(Visst är rubriken tillspetsad och visst kan uttrycket “nolltid” problematiseras. Radiovågor tar ju också viss tid för att komma fram, även om de går mycket snabbare än den digitala simulationer av radiovågor. Vad som är väsentligt är att radiovågornas hastighet är konstant. Om det sker en störning blir de åtminstone inte försenade.)

Teater blir omöjligt att jämföra, eftersom både Peter och Monique är skådespelare i en pågående teaterpjäs, med skillnaden att den sistnämnde på grund av anställning inte kan betrakta den som teater. I stället frågar vi oss vad vi ska göra när tingsrättens ridå går ner för första akten av The Spectrial – vilket enligt planen [pdf] ska ske nästa onsdag den fjärde mars.
Svaret är givet – då åker man till Gubbängen, för att se andra föreställningen av Skattkammarön på Moment:Teater! (Premiären på lördag är dessvärre redan fullbokad.) Smaka bara på beskrivningen:

Skattkammarön handlar som de flesta vet om en skattjakt där den onda piraten Long John Silver gör myteri mot den goda unge hjälten Jim Hawkins. Men i Andreas Boonstras regi är det inte riktigt så enkelt. Moments pjäs handlar mer om moment:teater som sätter upp Skattkammarön och där det uppstår problem eftersom alla vill spela den elaka sjörövaren…
Varför lockar den onde enbenta piraten Long John Silver vår fantasi och äventyrslust och varför är den goda Dr Livesey i den snövita peruken så töntig och närmast bortglömd? Varför var Skattkammarön Hitlers favoritbok ? Vem var hans favoritkaraktär? Följ med moment och ovan nämnda herrar på en sjöfärd utöver det vanliga.

Andreas Boonstra – som förutom att vara regissör tydligen även figurerar både som Adolf Hitler och som Emil i Lönneberga – avslöjar vidare:

Nu repar vi Skattkammarön, en klassisk piratroman där överklassen nästan blir lurade på sin dröm om den nedgrävna piratskatten då besättningen på skeppet visar sig vara pirater. Pojkdröm, matinéäventyr och en fruktansvärd moralisk och klassföraktande viktoriansk dräpa som vi nu håller på att plocka sönder och bygga ihop på en massa olika sätt.

Metateater om pirater – kan det bli mer passande? Piratbyråns plan är att boka 23 platser och ta bussen till Gubbängen. (Anmäl gärna intresse till bussturen med teater. Eventuellt är det redan fullbokat, men fler tillfällen kommer väl.)
Inte att förglömma: Eva Rexeds röst. Ett skäl i sig att åka till Gubbängen nästa onsdag (eller senare).