Per-Olof Ågrens senaste bok heter 69 teser om internet. Han är alldeles för blygsam som kallar den för “en liten bagatell”, för i all sin anspråkslöshet är detta en egenartad skrift som inte minst förtjänar att användas i studiecirklar och skolsalar. Upplägget är som gjort för att sätta igång angelägna samtal utan att först passera genom en massa trams.

Boken kan läsas linjärt eller fragmenterat, utifrån vilka teser som intresserar läsaren. Varje tes ges en kort förklaring, men försvaras inte.
Det skulle förta läsarens glädje av att konstruera egna antiteser, vilket är bokens egentliga bidrag.

Till stor del kan jag visserligen bara hålla med i teserna. Per-Olof Ågren är både rakryggad, stillsam och arg i sitt försvar av ett öppet internet, vilket först och främst innebär rätten att länka, samt rätten att driva nätverk utan att ansvara för dess innehåll. Han är mycket tydlig i sitt förkastande av tvångsdatalagringen, Ipred och domstolarnas fällande domar i länkmålet och The Pirate Bay-målet. Hans inställning ligger här helt i linje med den som vi driver genom t.ex. Juliagruppen.
Pläderingen för nätneutralitet hänvisar också till Juliagruppens rapport om öppenhetsmärkning. Andra teser refererar till Det nätpolitiska manifestet, Det postdigitala manifestet, Bevara internet och smittontologin.
Tre teser refererar till Boken & Biblioteket: “Internet är en bokspamsmarknad” (20), “E-boken eroderar boken” (49) och “E-böcker kan inte lånas ut” (50). Gång på gång lyckas Per-Olof Ågren med att referera diskussioner kortfattat och med tydligt sikte på de långsiktigt relevanta frågorna. Det är imponerande. Ofta lämnas svaren öppna, andra gånger görs det klart att de måste sökas utanför nätet. Som i frågan om journalistikens överlevnad:

Lösningen bör sökas bortom affärsmodellerna: Om vi medborgare tycker att dagstidningsjournalistik är alltför viktig för att tillåtas försvinna, borde vi organisera tidningar och nyhetsmedia annorlunda än i dag. Lyft ut verksamheterna ur marknaden och skapa stiftelser.

Om någon skulle få för sig att placera författaren i något av de motsatta facken “nätentusiast” eller “nätskeptiker” blir det svårt, för de 69 teserna går ofta emot varandra. Eller gör de? Dissonansen tvingar åtminstone läsaren att tänka, vilket omöjliggör de svarvita resonemangen om att vara “för” eller “mot” internet. Först heter det att “Internet gör oss dummare” (10). Senare att “Datorspel ökar kunskap” (36). Sokrates hade avskytt internet (53) och älskat internet (54).

Syftet med de 69 teserna är ju att förmå läsaren att konstruera antiteser. Detta lyckas även med mig, åtminstone ibland. Några av teserna vänder jag mig bestämt mot, exempelvis påståendet att “Singulariteten är nära” (2) som utgår från Ray Kurzweil. När jag läser detta tänker jag: problemet med singularitetstesen är inte att den går alltför långt i sin spekulation om “teknikutvecklingen”, utan att spekulationen tvärtom är alltför beskedlig. Singularitetstesen utgår från att “tekniken” existerar som någonting skilt från världen och värdet. Om man däremot tar utgångspunkt i något slags totalitet, kan den realiserade singulariteten bara framstå som en förintelse.

Ytterligare en tes som hos mig väcker omedelbar skepsis är “Internet eroderar geniet” (15). Tyvärr, får man väl säga, alstrar deltagarkulturen sina egna motrörelser. Felet är inte deltagandets utan kulturens. Så länge som vi förhåller oss till “kulturen” (samt “konsten” och “kreativiteten”) som någonting kännetecknat av särskilda kvaliteter, kommer kulturen även att vara genomsyrad av genikult. Så länge som människor tvingas sälja arbetskraft, kommer “kultur” att förbli ett samlingsbegrepp för vissa saker som inte går att få fram på beställning från en lönearbetare. Eftersom arbetskraften i princip är utbytbar, blir den avspaltade kulturen en angelägenhet för outbytbara individer, det vill säga “genier”. Endast om vi bryter oss ut ur dialektiken mellan estetisering och industrialisering – det vill säga ut ur den kapitalistiska moderniteten – kommer vi kunna lägga genikulten på hyllan. Tills dess kan vi kritisera den och försöka förstå hur vi själva bidrar till den. Detta kan nog försvåras om vi tror att internet ska göra jobbet.

För det tredje vill jag resa ett litet frågetecken inför tesen “Nätpolitik är att motverka panspektrism“. Är det? I fråga om t.ex. FRA har en viktig nätpolitisk utveckling handlat om att lämna den inskränkta tanken på individer som övervakar individer, för att i stället se den panspektriska övervakningen i form av sociogram och mönsterigenkänning. Men betyder detta att man alltid vänder sig mot sociogram och mönsterigenkänning?
Nej, de panspektriska metoderna kan inte förkastas. Åtminstone inte om vi vill låta internet vara en “distribuerad hjärna” (tes 16). Det betyder självövervakning. Att praktisera panspektriska metoder är därtill det enda sättet att förstå vad de kan göra. Att göra så är en förutsättning för att effektivt förebygga framväxten av en totalitär panspektrism.

“Panopticismens dagar är förbi; panspektrocismen är över oss”, skrev Christopher Kullenberg & Karl Palmås (2009). Per-Olof Ågren hänvisar däremot till Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet (2010), vars sjätte kapitel har rubriken “Panspektron”. Där talas inte längre om någon -ism. Och jag tror att resonemanget blir klarare då.

Ja, ni ser hur uppfriskande det är att brottas de korta teser som Per-Olof Ågren ställer upp i sin bok. Som sagt: detta borde bli material för studiecirklar!

Efter att konsensus hade etablerats om att företaget Spotify representerar framtidens affärsmodell som gör slut på alla konflikter kring kopiering, var det bara att vänta på “filmens Spotify”, “litteraturens Spotify”, “journalistikens Spotify”, och så vidare. Slutet av år 2009 markerade kulmen för dessa fraser i svensk press.

Kulmen kanske nåddes då, men den infantila ifieringens idioti är långt ifrån över. Såvitt jag förstår har det producerats en flodvåg av s.k. appar benämnda enligt formeln *ify, som väl i grunden handlar om att förvandla ett substantiv till ett imperativ. Gemensamt för dem alla är nog en viss slags destruktiv entusiasm där nätvaron bejakas i all sin inlåsthet.

Namngivningen håller på att bli legio bland allehanda företag inom kulturindustrin, inte bara nättjänster. Nyligen meddelades att Bonniers köper upp Nordens återförsäljare av tidningsprenumerationer: Mediafy.

Och fortfarande fiskar lycksökare efter riskkapital genom att basunera ut budskapet att de är “det nya Spotify”. Fortfarande förs budskapet vidare av tidningar, allra senast av Resumé som meddelar: Nu kommer “bok-Spotify”.

Det svenska företaget Litfy lanserar tjänsten Platify, som ska bli en böckernas motsvarighet till Spotify.

Vad tjänsten gör, det bryr sig inte Resumé om att berätta. Så länge något är svenskt och säger sig vilja förnya en “förstockad” gren av mediebranschen genom att lansera en ny tjänst som baseras på centrala servrar och sluten källkod, så kan det kallas för det nya Spotify. Och det kan aldrig råda något tvivel om att det nya Spotify svarar mot ett angeläget behov.

I första bandet av min kommande dubbelbok Boken & biblioteket (s. 84) skriver jag:

I likhet med andra digitala filer kan digitala böcker kopieras utan kvalitetsförlust. Att de tar betydligt mindre utrymme än musik och film gör det ännu enklare. Av samma skäl är det uppenbart meningslöst att ”strömma” böcker. Bokförlagen kan endast i begränsad utsträckning förebygga piratkopiering genom att locka med ökad bekvämlighet i form av nya nättjänster. Kontrollen över upphovsrätt till böcker är i första hand en fråga om tillgång till hårdvara.

Om det finns samtida en The Manual för ifiering – vilket förefaller sannolikt – så följs den till punkt och pricka av Litfy/Platify. Ännu så länge befinner sig företaget på det stadium då det vurmar för gratis. De upprepar sin paroll: “It is a truth universally acknowledged that free is better than not free.”
Senare kommer manualen att föreskriva en gradvis övergång till betaltjänst, vilket inledningsvis skylls på de rättighetshavare (bokförlag) som gradvis köper upp hela företaget i utbyte mot licenser. Som sker med Spotify.

Vad tjänsten gör

– Det som användarmässigt skiljer Platify från många andra e-bokslösningar är dels möjligheten att göra marginalanteckningar och lägga in egna bokmärken, men också möjlighen att dela listor och anteckningar med andra användare. Användare kan också diskutera med varandra i olika forum, säger Johanna Denize.

Riktigt hur detta kvalificerar Platify till att vara “böckernas motsvarighet till Spotify” är oklart. Däremot står det klart att tjattret om marginalanteckningars viktighet blivit en viktig markör för en massa aktörer som vill få sina personliga varumärken associerade till det demokratiskt värdeladdade “deltagarkultur”. Vem som skriver dessa marginalanteckningar, vem som läser dem och i vilka böcker de ska förekomma framstår som sekundära frågor.

In the Litfy forum you can discuss everything under the sun with your classmates, your friends, new friends, anyone! Simply find an interesting topic or start your own discussion. If you are in a study group or book circle, start a thread just for your group and invite the others to join! Want help studying? Just ask any question – someone can always help!
/…/
Do you have favorite books? Want others to know? Make a list! You can make as many lists as you want and call them what ever you wish!

Och så givetvis en pristävling där man kan vinna en iPad. Givetvis. Allt följer manualen för ifiering. Ett ord som även kan stavas iFiering och som bland annat omfattar det som sedan tidigare kallas för spotifiering.

Nu berömmer sig Stockholms stadsbibliotek för att man har “erbjudit e-böcker i snart 10 år”. Sommaren 2001 inleddes på försök ett samarbete med Elib och sedan har det bara fortsatt. Bibliotekets roll i det hela är visserligen diffus, förutom att de betalar uppemot 20 kronor för varje e-bok som tillhandahålls. Däremot utför de inget urval och inget aktivt tipsande.

“Läs en e-bok!” Jag klickar på länken på Stadsbibliotekets webbsida men hänvisas därifrån bara vidare till elib.se där jag själv får leta mig till Stadsbibliotekets Elib-sida, som är exakt likadan som alla andra biblioteks sidor där. En topplista över det populäraste, en lista på nyheter samt en tom sökruta. Detta att jämföra med Stadsbibliotekets ordinarie webbsida som åtminstone lyfter fram säsongens tema. För att inte tala om de rekommendationer som möter mig i hyllor och montrar när jag besöker min lokala biblioteksfilial.

“Digitala bibliotek” verkar i praktiken ofta betyda att biblioteket frånsäger sig allt som handlar om urval och rekommendation. Vad som återstår är att erbjuda tillgång. Bibliotekets roll blir inte mycket mer än att dels slussa vidare inloggade låntagare från sin egen sida till Elibs sida, dels att slussa vidare pengar från sitt eget bankkonto till Elibs bankkonto. Inte så lite pengar heller.

Vad som helt faller bort är alla de e-böcker som inte kostar pengar. Vi verkar ha hamnat i den absurda situationen att biblioteket bara är intresserat om det finns en möjlighet att betala. Nyligen hörde jag från en av författarna till Deltagarkultur, som utgavs som pappersbok 2008 och nu är utlånad i flera exemplar från Stockholms stadsbibliotek. Författarna har nu valt att även lägga upp boken fritt som pdf på nätet och tipsade även Stockholms stadsbibliotek om detta. Men gratis pdf-böcker tas inte in i bibliotekets katalog. Antagligen finns inga principer som förbjuder det, men det verkar heller inte finnas resurser till att välja ut gratis e-böcker som förtjänar att finnas där – inte så länge miljon efter miljon måste betalas till Elib!

Projekt Runeberg, den fantastiska samlingen av äldre svensk digitaliserad litteratur, verkar inte intressera folkbiblioteken. Project Gutenberg? Internet Archive? Wikisource? Inget av dessa arkiv lyfts fram av Stockholms stadsbibliotek, eller av andra “digitala bibliotek” som jag har sett.

Gratis e-böcker göre sig icke besvär. Två betaltjänster är vad Stockholms stadsbibliotek tillhandahåller. Därtill har de “fått möjlighet att testa World Public Library“, skriver de.
Den senare tjänsten bombarderar genast mina ögon med en flashgrej där grälla fantasyböcker snurrar runt. När sjösjukan lagt sig kan jag rulla nedåt och hittar avdelningen “featured subjects”, presenterad som blåa omslag med oläsbart liten text. Jag klickar på en av dem och får upp fiskericirkulär nummer 246 från någon amerikansk myndighet. Laddar ner den och får en pdf med 64 tomma sidor. Hoppas att mitt klick inte bidrog till att skattepengar slarvades bort från bibliotekets budget. Jag vågar tyvärr inte vara helt säker, även om amerikansk myndighetsinformation är befriad från upphovsrätt.
Vad amerikanska fiskericirkulär ska göra på Stockholms stadsbibliotek är en annan fråga. Man kan tycka att en bok som Deltagarkultur, vilken bevisligen efterfrågas på papper av låntagarna, borde tas in i stället. Att biblioteken i sin satsning på e-böcker kanske rentav kunde upplysa läsplatteägare om att Projekt Runeberg finns. Men icke!

Vem fan bryr sig idag om 1800-talets anarkistiska tänkare? Inte ens dagens anarkister och syndikalister gör det. Svenska översättningar av Emma Goldman – bortsett från någon lösryckt fras på punkares tygmärken – har för länge sedan gått ur tryck. Den som till äventyrs söker efter “Bakunin” på nätbokhandlarna, får du en lista över böcker om bakning. När nu den anarkistiska tidskriften Brand är på väg att åter väckas till liv i uppfräschad version kan nog chansen bedömas som ganska liten att Kropotkin har någon som helst chans att kvala in på den skäggens topplista (medan däremot Marx gissningvis kommer att figurera frekvent). Och den där Proudhon vill vi alla bara glömma. Gott så.

Som uttalad politisk rörelse märks anarkismen idag främst i form av så kallad insurrektionell anarkism. Inte heller där tycks 1800-talets anarkistiska teoretiker ha någon större relevans.
Men en outtalad anarkism är desto mer utbredd – inte som rörelse med bekännande anhängare, men som ett vägledande ideal av att motsätta sig varje hierarki. Idealet har en stark ställning inte minst inom konstvärlden, subkulturer i punkens kölvatten och i kretsar som värdesätter “deltagarkultur“. Missa heller inte Kalle Vedins intressanta inlägg om “kryptoanarki”.

Anarkismen som kulturellt ideal behöver inte nödvändigtvis vara knuten till anarkismen som politisk hållning. Men idealet finns där. Jag noterade det i den intressanta diskussion som har följt på inlägget om “Fylkingen, Facebook och intermediakonsten“, där Hannes ger uttryck för ett principiellt motstånd mot slutna rum och hierarkier i musikaliska sammanhang. Utan att säga något om hans politiska hållningar i övrigt, vill jag mena att det är ett exempel på ett slags kulturanarkism (jfr. kulturkonservatism).

Frågan som här ska ställas är inte om kulturanarkismen är “rätt” eller “fel”. Snarare handlar det om att frilägga ett existerande men outtalat ideal och se vad som händer om det görs uttalat. Som experimentellt hjälpmedel lånar vi tillfälligt in 1800-talets anarkistiska tänkare, särskilt då Peter Kropotkin (1842-1921).

Historikerna Andre Reszler och Simon Pleasance publicerade år 1972 artikeln “Peter Kropotkin and His Vision of Anarchist Aesthetics”, som finns tillgänglig via Aaaarg och Scribd. Enligt dem fanns inom den klassiska anarkismen en spretig mångfald av estetiska idéer, men de överskred alla dem borgerliga konstuppfattning som den klassiska marxismen accepterade.

Libertarian aethetics also reflect the healthy pluralism of the different schools of anarchist thought. Under individualist thinking, they exalt creative qualities and energies, thus the originality of the individual. Under collectivist or communist thinking, they celebrate the creative force of the collectivity or the people. Quite opposed to the aesthetic attitudes of Marx and Engels, which are firmly anchored in the bourgeois sensibility of the 19th century and thus run contrary to the creative profusion of avant-garde modernism, anarchist aesthetics are directed towards the future and also take into account the problems of contemporary art. Having discovered a manifestation of authority in the traditional work of art, in imitation of the State and the various social institutions, they are in the forefront of a head-on attack against two thousand years of European culture (against the concept of the “masterpiece,” the concept of the artist as genius, and of art which is destined for museums). Whether these aesthetics are calling for a ’brand-new’ art, following the cult of the unknown as proposed by Proudhon or Bakunin, an art without any precedent in the whole history of art, or whether they are sanctioning the return to a primivite or “folk”-inspired community art, their prime intention is to replace the art to which people are subjected by art which people create.

Reszler & Pleasance zoomar särskilt in Kropotkin, den mest sofistikerade av den klassiska anarkismens teoretiker. Kropotkin försökte sammanfoga två strömningar. Å ena sidan en anarkistisk estetik, vars främsta företrädare han såg i Proudhon, Tolstoj och – faktiskt – Wagner. Å andra sidan de teorier om konstens förmåga till “socialt befallande” som omhuldades av tidens ryska litteraturkritiker. Om det senare är jag osäker, men antar att det i grunden rör sig om den teori som Tolstoj uttrycker i den passage ur Kreuzersonaten som citeras i Det postdigitala manifestet, § 32.
Även Proudhon hade uttryckt en skepsis gentemot konstnärens begär att dominera andras själsliv, vilket ledde till slutsatsen att Platon hade rätt som drev ut konstnärerna ur staden. “Jag menar inte att konstnärerna ska uteslutas ur samhället, men från styret; för emedan konstnären med sina positiva medel blir vägledd och inspirerad av samhället, förlorar sig samhället den dag som det tillåter sig att vägledas av konstnären”, skrev Proudhon.
Kropotkin tycks dock inte ha följt det platonska idealet, utan odlade för egen del en slags kult av det okända. Revolutionen, som Kropotkin såg den, var inte ett medel att uppnå ett ideal, utan en enorm acceleration av alla rörelser till förändring, som efter hand skulle resa upp (och riva ned) ännu okända ideal. Konsten kunde därför inte tilldelas en uppgift på förhand, särskilt inte uppgiften att bara vara sitt eget ändamål.

It is precisely because art is an integral part of a unified whole that it is destined to new forms of perfection, to a new Middle Ages.
For Kropotkin, just as for the apostles of anarchist aesthetics, the unknown and the familiar, the future and the past, all are united together. If Proudhon and Tolstoy perceived the model of a community-inspired form of art of the future in the architecture of the Middle Ages and if, with the same objective in mind, Wagner returns to the tragedy of Ancient Greece, Kropotkin — and Sorel after him — compose the eulogy of both these.
Kropotkin affirms that art can only be where there exists the “undivided city”.

Medeltiden? Vid första anblick kan låta besynnerligt att anarkister blickar till en feodal epok för att finna konstnärliga ideal. Men tänk då bara på vår tids täta kopplingar mellan anarkism, levande rollspel och ett intresse för medeltiden. Vad man än tycker om den i övrigt (och här finns mycket att säga) innebär Medeltidsveckan i Visby en typ av allkonstverk som alla medverkande deltar i.
För det andra bör vi nog förstå medeltidsvurmen som ett sätt att hitta tillbaka till en tid innan splittringen mellan ars (estetik) och techne (teknologi). Tanken på “den odelade staden” representerar en återförening mellan konst, arbete och liv.

It was through reading William Morris that Kropotkin reached this image of the city. Likewise he says that the art of the Middle Ages was created by the people; the city thus bore the mark of a “freely creative art”: in the Middle Ages, the territory of Europe was scattered with “rich cities, surrounded by stout walls, which were in turn equipped with towers and gates, each one of which was a work of art. The cathedrals, built in a style which is full of grandeur and generously ornate, sent their steeples soaring to the skies with a purity of form and an imaginative daring which we vainly attempt to achieve with much effort today. The arts and crafts had reached a degree of perfection which in many aspects we cannot boast having excelled.”
The grandeur of mediaeval art and of mediaeval architecture in particular — “a social art above all else ” — comes from the Idea behind it. “Like Greek art, it burst forth from a conception of brotherhood and unity engendered by the city.” It would be wrong of one to look for “the imagination of any one man” behind the public buildings of the Middle Ages: “the whole contributed them.”

William Morris (1834-96) är en viktig figur i sammanhanget. Utopisk socialist med anarkistisk dragning, författare till den politiska science fiction-klassikern News from nowhere, målare inom den prerafaelitiska gruppen samt inte minst legendarisk designer som grundade tapetfirman Morris & co. Medeltiden var en given referenspunkt i allt som William Morris företog sig, för i det medeltida hantverket såg han en verksamhet där arbete och konst ännu inte hade separerat. Samtidigt tänkte han sig inte en simpel återgång, utan satte tvärtom sitt hopp till en framtida teknik — vilket gör det intressant att applicera hans idéer på dagens nätutopier.
William Morris utopiska socialism nöjde sig inte med att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen, utan syftade i än högre grad till att upphäva arbetsdelningen och själva åtskillnaden (från omkring år 1800) mellan arbete, liv och konst. Christopher Shaw beskriver utopin i “William Morris and the Division of Labour” [pdf]:

Like Marx, Morris regarded the contemporary organisation of industry as a source of illness and premature death. The factory as it might be contradicted the reality of Morris’ s own day in a very telling way. Morris also endorsed the idea that long hours at mind-numbing work reduced people’s capacity for self-education and for constructive leisure.
But Morris’s agreement did not share quite the same roots as those from which Marx’s thought had grown. /…/
There was nothing in Marx, for example, to parallel Morris’s insistence on the importance of physical craft skill. Marx could not have written of the “mysterious bodily pleasure that goes with the deft exercise of our bodily powers” as if it were a universal and transhistorical quality. /…/
For Marx , even socialist man would have to accept a minimum of alienated but necessary work. Marcuse puts the matter thus:

Marx rejects the idea that work can ever become play. Alienation would be reduced with the progressive reduction of the working day, but the latter would remain the day of unfreedom, rational but not free.

For the citizens of Nowhere almost the reverse was true. For them, work was not only freely chosen, it was also free from the demands of instrumental rationality. The day of unfreedom had been rendered unnecessary by the invisible action of a high technology that operated the force barges and powered the banded workshops. Work could be chosen on intrinsic grounds that were closer to the aesthetic than to the practical.

Estetisering av yrkesvalet – vissa marxister skulle nog hävda att William Morris’ utopi har förverkligats, fast på ett förvrängt och bedrägligt vis, inom den samtida kapitalism där vi förväntas att “förverkliga oss själva” inom alla möjliga arbeten.

Christopher Shaw påpekar också att vissa konster inte får rum. William Morris intresserade sig nästan bara för de bildande konsterna (industridesign, konsthantverk, arkitektur, skulptur, måleri). Musik eller teater nämns däremot knappt alls. Liknande slagsidor finns hos såväl Karl Marx som Adam Smith.
Inte heller Kropotkin tycks ha intresserat sig särskilt mycket för musiken och formerna för dess utövande, utan koncentrerade sig i hög grad på litteraturen. Här tog han ställning mot Dostojevskij, för Tolstoj och i synnerhet Turgenev. Men enligt Kropotkins artikel om anarkismen i Encyclopedia Britannica gick det att finna anarkistiska drag även hos så pass olikartade skriftställare som John Stuart Mill, Friedrich Nietzsche, Henrik Ibsen och Émile Zola.

Anarkistiska budskap i litterära verk är dock något annat än en anarkistisk vision för vad konst kan betyda. Sådana visioner kan inte begränsa sig till gängse idéer om en estetisk sfär, som blott är en spegelbild av industrins sfär. Gränserna måste ritas om och rådande idéer om upphovsmän och mästerverk måste ersättas av andra principer. Proudhon närmade sig en sådan radikalism när han fördömde muséerna som en konstverkens kyrkogård och hävdade att “musiken dör i konserten” (ett citat som jag dock inte hittat någon källa till). Likväl var Proudhon fullständigt reaktiv i sitt avfärdande av industriproduktionen.
Bland den klassiska anarkismens tänkare, summerar Reszler & Pleasance, var Kropotkin en av få som accepterade den industriella revolutionen som ett faktum, vilket förde honom till en vision liknande Marx’. Om bara arbetstiden förkortas till fyra eller fem timmar per dag, kommer människan att få mer tid över till konstnärliga aktiviteter och forskning, utförd inom olika kollektiv. Men han går längre än Marx, genom att likt Morris tänka sig en process där konst (ars) och industri (techne) en vacker dag kommer att förenas på nytt, även om de närmare formerna för denna återförening måste förbli okända. Kropotkin skriver, i Erövringen av brödet:

In order to develop, art must be linked to industry by a thousand intermediary points, in such a way that the two are, as it were, intermingled; everything about and around a man, in his home, in the street, inside and outside public monuments must be pure and artistic in form.

Låt oss nu glömma begreppet “anarkism”, för att i stället se om de motstridiga idéerna ovan får möta samtida digitaldrivna praktiker: hacking, gråklubbar, “deltagarkultur“, “crowdsourcing“, fri mjukvara, craftivism, demoscen, konst och vanliga saker.

Begreppet “levande musik” kommer inte alltid att finnas, precis som det inte alltid har funnits, utan uppfanns under mellankrigstiden i respons på den snabba utbredningen av högtalare, särskilt kopplade till ljudfilm och radio. (Grammofonen är ett ljudmedium som har ägnats oproportionerligt mycket uppmärksamhet, jämfört med högtalarmediet.)
Åren kring 1930, samtidigt som den ekonomiska depressionen slog till, hände en massa saker som skulle få betydelse för lång tid framöver, vilket jag ska försöka reda ut i min kommande avhandling.

En debatt i danska Politiken våren 1931 publicerades samma år i bokform som Levende musik. Mekanisk musik, med förord av kompositören Carl Nielsen. Deltagarna var fullständigt eniga om behovet av att göra en strikt åtskillnad mellan “mänsklig musik” och “mekanisk musik”, vilket i sig är högst intressant, eftersom den distinktionen under närmare ett halvsekel av många skulle tas för given. Alla är också eniga om att den mekaniska (inspelade) musiken inte kan vara annat än ett surrogat. Vad diskussionen gäller är snarare vad det levande i musiken är, det som till varje pris bör värnas.

Författaren Karl Larsen inledde med att beklaga sig över hur konsertsalarna stod tomma, till följd av radions segertåg.

sikkert nok er dog Naadestødet bleven ført af den klangændrede, mekaniserede Musik, der er bleven sluppet løs paa selve Kulturens Arne, Hjemmene, og som allerede har lukket den ene levende Musikforening efter den anden Landet over, vanskeliggjort Solistkoncerter af de mest fremragende Kræfter og — sidst og mest — nedbrudt den Musikundervisning og musikalske Udøvelse i Skolen og særlig i Familien, der er Grundlaget for alt Musikliv i et Samfund. Dersom Forgiftningen af disse Musikforstaaelsens Kilder uhindret fortsættes, vil vi blive givet den mekaniske Musik fuldkomment i Vold

Vad är det då som den levande musiken har, men den mekaniska saknar? Carl Nielsen uttryckte det genom en metafor med mat på konservburk: “Det är inga vitaminer i den.”
Karl Larsen jämförde med “den levande glansen i klangen” med “glansen i ett öga eller rodnaden på en kind”.

Kompositörerna Jørgen Bentzon och Finn Høffding, som båda var i trettioårsåldern, en generation yngre än Karl Larsen och Carl Nielsen, skrev var sitt svar.
Jørgen Bentzon identifierade sig som “representant för en generation vars hela inställning och arbete kommer att avgöras av den stående kampen mellan människa och mekanik”.

Likt den äldre generationen ställde han sig på den levande musikens sida i denna kamp, men vad som var verkligt levande i musiken hade han en annan uppfattning om. Enligt Jørgen Bentzon måste man erkänna att slaget om konsertsalen förlorat. Konsertbesök var alltför dyra och alltför obekväma för att kunna konkurrera med radion.

Man kan da med Rette spørge, om vi fuldstændig er prisgivet Mekaniseringen. Jeg mener heldigvis at kunne svare med et kraftigt: Nej! Der er et Omraade, som end ikke den mest sublime Mekanik kan erstatte: Menneskets Glæde ved musikalsk Selvvirksomhed, den være sig saa primitiv, den være vil.

Motvikten till mekaniken kunde inte ligga i passiva konsertbesök, utan bara i aktivt musicerande, enligt Jørgen Bentzon, som tog ställning för vad som idag brukar kallas för “deltagarkultur”. Slaget mot maskinen ska inte finnas av framstående musiker, utan av “den stora folkliga pedagogen, en helt ny typ i musikens historia”.
Musikpedagogen hade ett namn: Fritz Jöde, som företrädde den tyska ungdomsmusikrörelsen. Dennes syn på musik som en form av deltagande, inte något som passivt tas emot i konsertsalen, delades även av Finn Høffding, som i detta rentav såg ett återuppväckande av en gammalgrekisk musikuppfattning:

Vi maa nærme os den græske Opfattelse af Musik, hvor man efter Polybios’ Beretning ikke var en god Statsborger, hvis man ikke deltog i Musikudøvelsen. Musikdyrkelsen var et af deres Hovedopdragelsesmidler, den var i høj Grad karakterdannende. Romantiken med dens Hang til det stærkt individuelle, det sære og originale, har fjernet os det videst mulige fra denne Opfattelse, og hvor man, som i Tyskland, søger tilbage til den græske eller middelalderlige Musikopfattelse, dèr søger man ogsaa ind til den sunde, udifferentierede og folkelige Musik fra før 1800, eller nyere Musik skrevet paa det Grundlag.

Genom att upphöja “den sunda, odifferentierade och folkliga musiken från före år 1800″, kunde Finn Høffding samtidigt bejaka den mekaniska musiken, även om han fortfarande såg den som ett surrogat. Radio och grammofon kunde då ses som medier i musikpedagogikens tjänst. Tekniken har “tillspetsat situationen” och bidragit till att uppmärksamma “det gapande svalget mellan konsertliv och musikliv”, skrev Finn Høffding och avslutade:

Lad os arbejde positivt paa et aktivt Musikliv og Koncertliv, og lad os erkende, at Radio og Grammofonkankomme Musikliv og Koncertliv til gode, selv om de kun er Afglans af virkelig Musik.

Karl Larsen hade inget mot deltagande, men köpte inte de yngre kompositörernas vurm för deltagarkultur. Utifrån sin militära syn på striden mellan mänsklig och mekanisk musik, menade han att musikpedagogiken blott kan liknas vid artilleriet som skjuter sönder fiendens ställningar. Krig kan dock bara vinnas av infanteriet, menade Karl Larsen, och dessa är och förbli personifierade i de skolade yrkesmusikerna i konserthus, operahus och kyrkor.

Vi skulle kunna diskutera till leda hur kulturekonomin skulle ha sett ut utan fildelningen, men det blir mer och mer som att diskutera hur den hade sett ut om det inte fanns högtalare.

Tjusigt uttryckt av Lars Ohly och Mikael von Knorring (v)! Inte minst genom kombinationen av undertecknare bekräftas en omsvängning i vänsterpartiets linje. Striden kring fildelning var het på förra årets (v)-kongress, som ändå beslöt att verka för legaliserad fildelning. För cirka ett år sedan tillsattes en arbetsgrupp som nu alltså lagt fram sitt förslag – både i pdf-format och på en särskild wiki.

Alldeles oavsett vad man tycker om förslaget att införa skattefinansierade “digitala bibliotek”, är rapportens 17 sidor väl värda att läsa. Argumentationen är på alla sätt föredömligt pragmatisk och präglas av en vilja att komma ur låsta positioner, inte bara lyfta fram det egna partiet. Gränsen mellan upphovsrätt och kulturpolitik luckras upp, vilket är välbehövligt. Vänsterpartisterna understryker också att det inte kan handla om att hitta en lösning för framtiden.

Digitala bibliotek skulle inte ersätta fildelningen, lika lite som folkbiblioteken gjorde att människor slutade låna böcker av varandra.

Tydliga avgränsningar görs mot Stims förslag, som ju hur den än presenterats bara är en i raden av tänkta onlinebutiker, samt mot förslag om bredbandsskatt. Vänsterpartisterna anför dels pragmatiska argument mot bredbandsskatt: “digitala bibliotek” kan genomföras här och nu, utan att man behöver vänta på en reform av upphovsrättslagstiftningen, menar de. Upphovsrätten måste fortfarande reformeras, men att offensivt föra fram en nätvänlig kulturpolitik under tiden förbättrar förutsättningarna för en vettig diskussion.
Idén om bredbandsskatt är också problematisk eftersom hela tanken på “kompensation” för kopiering är en underlig kultursyn, för att inte säga en skymf mot nätet.

Bredbandsskatten begränsar frågeställningen till att handla om att vissa konsumenter ska kompensera vissa producenter för uteblivna inkomster. Biblioteken öppnar för en mycket bredare diskussion om kulturens villkor: om saker som sociala rum på nätet, praktiskt stöd till nya artister och filmare eller hur vi hittar fram till verk vi inte visste fanns.

Sistnämnda frågan förblir dock den vita fläcken i förslaget: Hur hittar vi kulturen som vi inte visste fanns? Hur gör vi ett urval ur överflödet? Ett “digitalt bibliotek” skulle i praktiken kunna få mycket olika kulturpolitisk innebörd beroende på vilket gränssnitt som ges.
När tillgången medieras av en tom sökruta blir det fortfarande de skivbolag med störst reklambudget som i slutändan fångar människors öron. Trenden bland traditionella bibliotek verkar ju annars vara att man mer aktivt ska hjälpa till med urvalet genom att exempelvis skylta med utvalda böckers framsidor. Å andra sidan kan man fråga sig om bibliotekarier har kompetens att göra sådana urval av musik. Betoningen av öppna standarder gör det dock möjligt att tänka sig en lösning där de digitala biblioteken bara är en grundlösning, till vilket andra tjänster kan länka eller fungera som gränssnitt.

Vänsterpartisterna gör klart att deras tänkta digitalbibliotek inte ska vara ett YouTube där vem som helst kan lägga upp vad som helst, utan att en sållning ska ske i vad som släpps in – precis som med vanliga bibliotek. Men även om vi litar på bibliotekens förmåga till urval – den fungerar trots allt utmärkt med vanliga böcker – så leder det digitala till andra legitimitetsproblem. Sådant som tar fysisk plats måste sållas, men med digitala filer kan man i princip tänka sig fritt tillträde. Utrymmesbrist kan då inte motivera nejet till den tonåriga musikgrupp vars taffliga demoinspelning inte anses platsa i det digitala biblioteket. Hur kommer det sedan att påverka gruppmedlemmarnas relation till biblioteket?

Förresten så missuppfattar Kulturnytt vad det hela handlar om: de tror att vänsterpartiet föreslår “digitalisering av biblioteken” eller “en statlig digitalisering av böcker och musik”. Men det handlar ju knappast om att någonting som inte redan är digitalt skulle behöva göras digitalt. Det handlar heller inte, såvitt jag kan förstå, om att de befintliga biblioteken ska bli “mer digitala”, utan snarare om att staten ska öppna webbservrar som inspireras av den klassiska bibliotekstanken.
Huruvida detta vore ett bra eller ett dåligt sätt att spendera 300 skattemiljoner per år är en sekundär fråga just nu, eftersom löftet/hotet knappast är överhängande. Intressantare är att testa hur idén kan användas på ett sätt som utvecklar debatten. Inte som en kompromiss, utan som ett sätt att tala om fildelning som ett faktum och om upphovsrätt som kulturpolitik. Då blir biblioteksersättningen intressant.

Visserligen föreslås inte rakt ut att skivbolagens royaltyprocent ska avskaffas, men det öppnas åtminstone för en diskussion om procenten. Där nämns behovet av “golv och tak i ersättningarna, precis som i dagens system” – vilket då syftar på dagens biblioteksersättning, men varför skulle det inte även gälla Stim-ersättningarna från radio? Ett tak i radioersättningen skulle innebära en enorm omfördelning från sådana som Björn Ulvæus till sådana som verkligen behöver inkomster. Slutligen droppar vänsterpartisterna några andra idéer:

Progressiv royaltybeskattning är en intressant idé. Det finns redan vissa stöd till inspelningsstudior och konsertlokaler, som kanske skulle kunna utvecklas. Vänsterpartiet har också lyft frågan om stöd till utveckling av fri programvara: en tänkbar insats är att stödja utvecklingen av fria program för mixning, redigering och datoranimering.
Digitala bibliotek är inte lösningen med stort L på hur framtidens nätekonomi ska se ut. Det kommer behövas många olika lösningar, både i form av nya affärsmodeller och av politiska reformer.

Förresten: Det postdigitala manifestet, § 33, avhandlar de två dominerande positioner som stått mot varandra i diskussionerna om digitaliseringens verkningar på kulturområdet (oftast förd som en “fildelningsdebatt”). Å ena sidan upphovsrättens fundamentalister, å andra sidan de som lovsjunger “nya affärsmodeller” som helst ska ge alla omedelbar tillgång till allt. Schematiseringar av detta slag hör ju liksom till manifestgenren, så den senare gruppen delas sedan också upp i två. Högst förenklat: en större grupp av marknadsliberaler som gillar reklamfinansiering, en mindre grupp av socialister som gillar skattefinansiering och som förespråkar “upprättandet av en simulerad variant av folkbibliotek”. Så skriver jag i manifestet, innan jag går vidare till att i § 34 diskutera två inte fullt så dominerande strömningar, betecknade med orden remixkultur respektive deltagarkultur. Syftet är inte att fördöma någon av de nämnda strömningarna – utom möjligtvis upphovsrättsfundamentalismen – men däremot att peka på dess blinda fläckar. Vad jag då skriver är i stort sett att även socialisterna är liberaler, i den mening att de tror på individens förmåga att på egen hand göra ett urval ur överflödet. Även för de förslag om bredbandsskatt eller digitala bibliotek som framförts vänsterifrån har utgått från den abstrakta tanken om individuell konsumtion. Vänsterpartiets nya programskrift tar visserligen inte tag i frågan om urvalets kollektivitet, men öppnar för att tala om den, vilket är gott nog.

Nog ordat. Vi får se om någon annan kanske orkar pejsta in grejer härifrån i wikin på digitalabibliotek.se…

Rösta på vad ni, som Copyriot-läsare, föredrar bäst. Välj själv hur ni vill tolka alternativen: Rösta på ett ämnesområde, på en typ av inlägg, på ett specifikt inlägg, eller (som i fallet juli) på ett icke-inlägg.

Här följer först de tolv kategorierna med exempelinlägg, därefter själva omröstningen.

Januari | hacking | Hårdvaruatomism

Februari | konst | Transmediale.08: Konspirativt

Mars | inkasso | Försök till en posthumanistisk kritik av tv-avgiften

April | historia | Grattis Ifpi, 75 år: Om detta må ni berätta!

Maj | musik | “Riktiga musiker” och folkskygga konstnärer

Juni | producent/konsument | Allt mitt är ditt, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet

Juli | s23m/s23x | [bloggstiltje]

Augusti | litteratur | Arkiv och anarkiv

September | idé/uttryck | Clowners rättigheter

Oktober | kontroll | Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter

November | praxis | Rapport från No Music Day, del två

December | kulturpolitik | Lägg ner regeringens musikexportpris!

Copyriot 2008 Copyriot 2008 jan | hacking feb | konst mar | inkasso apr | historia maj | musik jun | producent/konsument jul | s23m/s23x [stiltje] aug | litteratur sep | idé/uttryck okt | kontroll nov | praxis dec | kulturpolitik View Result free web polls

pay sites

Tack för din medverkan!

Öppningsfrasen förkunnar: “Vårt mål är att öka människors delaktighet i kulturlivet.” Delaktighet är ett ord som i kulturpolitiska sammanhang kan signalera något i stil med “deltagarkultur“, alltså ett stöd till aktivt deltagande, snarare än konsumtion. Socialdemokraterna använder dock snarare “delaktighet” som synonym till “tillgänglighet”. Alla ska ha möjlighet att konsumera det utbud som påbjuds, “oavsett klass, kön, ålder, funktionsnedsättning, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller ekonomiska förutsättningar”.
Överlag verkar sossarnas principdokument utgå från att kultur är något som skapas av heltidsarbetande konstnärer. “Utan konstnärer finns det ingen konst” är en fras som upprepas. Konstnärerna antas ha en rätt att försörja sig på heltid, medan alla andra inte alls ska förvänta sig betalning. Inga försök görs att förstå villkoren för alla människor som har andra jobb samtidigt som de skriver eller spelar. Ingen gråzon erkänns mellan professionella och amatörer. De ena försörjer sig, de andra går till ABF en kväll i veckan för att prova på att dreja på riktigt.

Kulturen och konsten gör oss kreativa. Alla har en skapande förmåga – som ska ha möjlighet att utvecklas. Denna förmåga är en resurs som samhället bör ta till vara på ett bättre sätt än i dag. Dels för att alla ska kunna komma i kontakt med konstnärliga verksamheter, det har ett värde i sig att fördjupa förståelsen av konsten och att utveckla den egna konstnärliga förmågan, dels för att kontakt med konsten stimulerar vår kreativitet även på andra områden, i arbets- och samhällslivet.

Vad är det som socialdemokraterna försöker framföra, insmetat i den gräsligaste kreativitetsjargong? Vad menas med att “konsten stimulerar vår kreativitet” i arbetslivet? Avses kanske produktivitet?
Ytterligare en nyttoaspekt förs fram:

I 1974 års kulturpolitik som senare följdes upp 1996 fanns viljan att kulturen skulle stå självständig från marknadskrafterna. Idag lever vi i populärkulturens, mediernas och konsumerandets tid. Vi har svårt att värja oss mot marknaden och kulturen utgör en nödvändig motkraft. Den snabba utvecklingen inom informationsteknikens område gör att vi översköljs av information. Kulturen kan hjälpa oss att sortera och förstå.

Å ena sidan ska kulturen hjälpa oss att bli mer “kreativa”, alltså skapa mer information. Å andra sidan översköljs vi av alltför mycket information, som bara kulturen kan hjälpa oss att sålla i. Kulturen är dock vare sig informationen eller sållandet. Så vad är den?

För att kulturen ska växa och utvecklas behövs mötesplatser. Platser där människor kan mötas för samtal och för att skapa kultur och besöka evenemang. Sådana mötesplatser är teatrar, museer, kulturhus, biografer, bygdegårdar, Folkets hus och Parker samt biblioteken.

Dessa mötesplatser betecknas som “fria offentliga mötesplatser”. Det vore intressant med en specificering av vad fri och offentlig betyder i sammanhanget. Ordvalen får det nästan att framstå som om muséer och biografer var ställen där envar kunde presentera sina skapelser. Så är det förstås inte. Att föreställa sig en total frihet är bara missvisande. Praktiken är ofta mycket mer pragmatisk – inte minst för musiklivet, vars ojämlika symbios med krögarintressen någon gång borde tas upp som den kulturpolitiska fråga det är. Inte heller total offentlighet är ett rimligt mål. Snarare bygger all konstnärlig verksamhet i praktiken på kombinationen av stora offentliga arenor och små halvoffentliga.
Eller menar socialdemokraterna helt enkelt “offentligt ägd”? Kanske. Ägarfrågan undviker man att beröra – vilket blir förbryllande, när man samtidigt talar om att digitalisera “våra biografer”. Syftar de på de knappt befintliga statliga biograferna, på den lilla uppsättningen föreningsägda biografer, eller på det stora privata filmmonopolet?

Jämförelsematerial: Socialdemokratisk kulturpolitik anno 1969.

Momsen är i Sverige 25 %, vilket i internationell jämförelse är väldigt högt, vilket skattesänkarpolitiker skiter i eftersom de svurit sin trohet till “arbetslinjen”.
Nåväl, för vissa speciella varor och tjänster finns en lägre momssats på endast 6 %. Till dessa hör böcker, däremot inte fonogram. Sverige har dock valt att räkna ljudböcker som böcker, det vill säga ge en momsrabatt till inspelat tal, utan att ge den till inspelad musik.

Sommaren 2006 uppmärksammades det att Europakommissionen ansåg att den momsen på ljudböcker måste vara samma som momsen på andra ljudinspelningar. Sverige hotades att dras till EG-domstolen om inte detta ändrades.
Förläggareföreningen initierade en stor PR-kampanj för att få behålla ljudböckernas momsrabatt. Bland annat har de låtit författare och skådespelare skriva under debattartiklar som inte sparat på krutet:

I Sverige vill vi att alla människor ska ha lika möjligheter att tillägna sig litteraturen. Det är en grundläggande demokratisk rättighet. /…/
Tillgången till språket och litteraturen är en viktig yttrandefrihets- och informationsfrihetsfråga, jämställdhets-, rättvise- och demokratifråga.

Förläggarlobbyns smartaste drag var att få med sig Synskadades Riksförbund i kampanjen. Visserligen har synskadade sedan många år tillbaka (och vissa andra funktionshindrade) haft tillgång till inlästa böcker, på kassetter framställda av den statliga myndigheten Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Enda skillnaden mellan dessa talböcker och de ljudböcker som bokförlagen först på senare år börjat framställa, är att ljudböckerna är tänkta att säljas i affärer och generera vinst åt förlagen. Av vinstkravet följer också att smalare litteratur knappast blir till ljudbok.
Synskadades litterära preferenser varierar, precis som alla andras. Många föredrar Camilla Läckberg och Stieg Larsson, vill konsumera dessa författares deckare med öronen. Då kan de antingen låna talbok på biblioteket, eller köpa ljudbok i butiken. Andra synskadade kanske är mer intresserade av romanförfattare som Gunnar Blå eller Pär Thörn, eller kanske av sommarens debattböcker om deltagarkultur. Men även om momsen avskaffades helt och dödsstraff infördes för upphovsrättsintrång så är det högst tveksamt att respektive förlag (Vertigo, Modernista, Korpen, Atlas) skulle satsa på att göra ljudboksversioner av titlarna i fråga. Alltför smala böcker kommer aldrig vara intressanta att spela in om vinstutsikten är den enda drivkraften.
Synskadade som vill ta till sig litteratur utanför den breda mittfåran är och förblir utlämnade till den statliga produktionen av talböcker.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder säger: “Genom ljudböckerna jämställs en synhandikappad med en frisk person”. Kontentan måste vara att synskadade har en mer inskränkt litterär smak än övriga befolkningen, att de utan undantag nöjer sig med det utbud som förlagen väljer att prångla ut på ljudboksmarknaden. Det är ett rent hån, och gör det än mer bedrövligt att Synskadades Riksförbund låtit sig bli slagträ åt förläggarlobbyn.

Såväl förra som nuvarande regeringen, Pär Nuder och Anders Borg, samt svenska EU-parlamentariker från alla partier, uttalade starkt stöd för att bibehålla momsrabatten på ljudböcker. Genomgående var att man dels hänvisade till de synskadade, dels till en allmänt teknikpositiv inställning.

Gång på gång antyddes det att EU:s byråkrater var framstegsfientliga motståndare till digitala medier, oförmögna att se bortom Gutenbergs teknik. Resten av Europa är så trångsynta, ropade svenskarna i kör, men vi är minsann öppensinnade! Klart en bok är en bok! Papper eller ljud, vem bryr sig? Vad korkade de är som inte fattar nere i Bryssel! Bloggarna stämde in i sången, konsensus var total — Sverige måste ta strid för ljudböckernas momsrabatt.
Regeringen tog strid, och vann. EU-kommissionen ändrade sig och utlovade en vidgad definition av begreppet bok. Förutsatt att EU:s finansminstrar ger sitt enhälliga stöd så ska Sverige få fortsätta att ta ut lägre skatt på ljudböcker, precis som på pappersböcker.

Allt är sålunda frid och fröjd, så länge man betraktar denna momsfråga utifrån perspektivet “bok”. Om man däremot skiftar perspektiv till “ljud”, blir det riktigt intrikat. Sveriges regler föreskriver alltså att försäljning av ljudinspelningar (t.ex. cd-skivor eller mp3-filer) ska beskattas olika beroende på vilket ljud de består av. Är det musik gäller den vanliga momsen på 25 %, men om ljuden är inläst litteratur reduceras momsen till 6 %.
Kort sagt: Staten vill subventionera text, på bekostnad av musik. Det är ur ett kulturpolitiskt perspektiv ganska underligt. Om någon tonsätter en dikt och spelar in kompositionen, bestraffas inspelningen med en drastiskt högre skatt än vad som gäller för en enkel inläsning!
Dessutom går det att tänka sig allehanda gränsdragningsproblem mellan vad som är ljudbok och inte. Kanske kan t.ex. en distributör av Heiner Goebbels skivor, som kombinerar litterär text med musik i något som liknar radioteater, kunna göra anspråk på momsrabatten för ljudböcker? Eller innebär musikaliska inslag automatisk diskvalificering? Och måste en ljudbok först ha publicerats på papper?
Hela frågan om noterad musik blir ganska intressant. Ett partitur är ju en form av bok, tryckt i tryckpress, utgiven på förlag, fast med notskrift i stället för alfabetisk skrift. En pianist spelar en sonat av Beethoven, en recitatör läser upp en novell av Strindberg — vari ligger skillnaden? Är det att bara vissa kan spela piano, men vem som helst kan läsa en bok? Förutom att ett sådant resonemang glömmer bort de synskadade, är det svårt att förstå varför det skulle motivera högre moms på musikaliska inspelningar än på litterära. Eller handlar det kanske, som ofta understryks i Författareförbundets PR-material, om att demokratin kräver tillgång till text men inte till musik? I så fall får man fråga sig om inte all beskattning av demokratin är ett hot mot demokratin, liksom det faktum att bara en minoritet av alla utgivna böcker säljs som ljudböcker.

Hittills verkar ingen annan i svensk debatt pläderat för att låta ljudböcker ha högre moms än pappersböcker. Copyriot tar därför på sig den djävulsadvokatiska uppgiften att vara den första. Ljudböcker bör inte beskattas som böcker, de bör beskattas som ljud. Gränsen skall nämligen inte dras mellan musikaliska ljud och litterära ljud, vilket är fallet idag.

PS.
Moms är stöld.

1.
Emma Stenström läser om 1972 års kulturutredning, Per Gudmundson kommenterar. Det handlar om den kulturpolitiska målsättningen om att “motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet” som antogs av riksdagen 1974 och bekräftades i modifierad form 1996.
Emma Stenström har rätt i att formuleringen i sig aldrig har inneburit att alla kommersiella intressen skulle hållas utanför kulturens sfär. Däremot är det något oklart vad som menas med “kommersialism“. Ordet är inte synonymt med “kommersiella intressen” eller vinstdrivande verksamheter i allmänhet, utan tycks syfta på de fall där vinstintresset går över en gräns, vars dragning förstås är en öppen fråga.

För trettio år sedan drogs gränsen inte sällan så snävt att diskotek förkastades kategoriskt, vilket Per Gudmundsons exempel visar. Idag har pendeln svängt. Sjuttiotalets synsätt negeras av många, som tvärtom insisterar på att kultur och kommers(ialism) är perfekt kompatibla. Tydligare uttryckt: det råder ingen motsättning mellan konst och vinstmaximering. Problemet är bara att denna motsättning ligger inbyggd i själva idén om en estetisk sfär, så som den fastslogs av Immanuel Kant i Kritik av omdömeskraften (1790).

Betraktande den industriella revolutionen hade Kant insett att en potentiell nihilism finns inneboende i den instrumentella rationaliteten. Varje mål hotar att genast förvandlas till medel för ännu ett mål, i en kedja utan slut. Kant föreslog därför två absoluta gränser för logiken av mål och medel, två självändamål. För det första genom att utse varje mänsklig varelse till ett självändamål, för det andra genom att avgränsa konsten som en distinkt sfär. Konstverk skiljer sig från andra objekt genom att de inte, åtminstone inte helt och hållet, kan reduceras till medel för att uppnå något annat.
Sedan dess finns den idén inbakad i begreppet om en kulturell sfär. Att påstå att kulturen aldrig kan hotas av kommersialisering är relativt meningslöst. Om ingen spänning existerade mellan kultur och kommers, funnes nämligen heller inga skäl att tala om “kulturen”. Då skulle man kunna skippa estetiken och börja likabehandla tavelmåleri och väggmåleri, litteratur och programkod, boxning och balett.

Kultur och kommers är två sidor av samma mynt. De kommer aldrig att kunna försonas, men heller aldrig kunna skiljas åt. Konflikten dem emellan ska inte överdrivas. Frågan är om den alls är en konflikt. Snarare kan den kanske liknas vid ett good cop, bad cop-förhållande. Faktum kvarstår dock — så länge vi talar om “konsten” eller “kulturen”, så menar vi underförstått en sfär som inte helt bör underordnas yttre syften, allra minst vinstmaximerande sådana.

Ett talande exempel på detta kunde höras i radion i morse. Godmorgon världen sände ett inslag om konstmarknaden och intervjuade en framgångsrik gallerist. Denne beskrev auktionshusen som “parasitära” på konstvärlden och beskrev dem som “en annan, mer rent kommersiell verklighet”. Mot de rent kommersiella auktionshusen ställde han galleriernas långsikta samarbeten med konstnärerna. Galleristen förnekade givetvis inte att han själv har kommersiella intressen i konst, men betonade att intresset inte var rent kommersiellt.

2.
Christopher Kullenberg nämner i förbifarten:

Eftersom jag som filosof underkänner begreppet ‘estetik’ som överhuvudtaget ontologiskt existerande företeelse är detta således en studie i fylogenetik. Jag köper inte ens Deleuzes estetikbegrepp – Vaddå affekter? Det finns ingen separerbar domän av verkligheten som kan kallas estetisk i begreppets moderna tappning

Nej, det “finns” ingen separat estetisk sfär. Samtidigt finns den i högsta grad, som en reellt verksam föreställning, som en komponent i otaliga abstrakta maskiner. Att avskaffa uppdelningen mellan konst och liv har många försökt sig på, men det förutsätter en omöjlig utifrånposition, vars logiska slutpunkt ironiskt nog brukar bli en nyproduktion av uppdelningen mellan dessa sfärer. Så även om vi inte tror på estetiken i metafysisk bemärkelse, måste vi förhålla oss pragmatiskt till att den existerar som en samhällelig institution — precis som att även en ateist bör kunna hålla med om att religioner existerar.

Deleuze och estetiken… Nej, mitt allmänna intryck är att hans försök att skriva om Konsten faller ganska platt. Alternativt så laboreras det med ofta ganska konstbegrepp som är helt frikopplade från den historiskt etablerade estetiken. Däremot skriver Deleuze/Guattari skarpsinnigt om heterogena konstnärliga tekniker, exempelvis i platån 1837: Of the refrain där de bland annat ställer musikens och måleriets förutsättningar mot varandra. Men då handlar det om “deterritorialiseringar av ljudliga och visuella element”, alltså om tekniker, inte om konstarter, och verkligen inte om Konsten i singularis.

3.
Konsten i singularis eller konsterna i pluralis. Distinktionen är aldrig helt klar och vållar ofta förbryllelse.
Lars Vilks blogg behandlar på fullständigt osentimentalt vis samtidskonsten, vilken är institutionellt grundad i en singulär konstvärld. Så långt inga problem, men ibland har han svårt att se utanför baljkanten. I ett inlägg nyligen skriver han om boken Deltagarkultur, som han dock inte har läst men väl läst om i DN.

Eftersom bokens författare kallar sig “Interacting Arts” drar Lars Vilks slutsatsen att den handlar om “interaktiv konst”. Han avfyrar en drapa mot detta fenomen genom att påpeka att konstvärlden bedömer och belönar utställningsbara dokumentationer, exempelvis videoverk, vilket ofrånkomligen skjuter själva interaktiviteten i bakgrunden. Detta är helt riktigt. Saken är väl mest att boken i fråga tar tydligt avstånd från konstutställningar, betecknade som “åskådarkultur”. Den gör inte anspråk på att adressera den konstvärld som Lars Vilks utgår från, utan diskuterar konstformerna i plural, där de vill lyfta fram “deltagarkulturen” som en separat konstform.
Därmed inte sagt att denna diskurs om deltagarkultur inte skulle kunna sugas upp av samtidskonsten och bli synlig på utställningar. Så kommer garanterat att ske. Det är närmast en naturlag att så sker när någon försöker överbrygga klyftan mellan konst och liv.

För övrigt så har bloggen En bris av frisk luft skrivit tänkvärt kritiska saker om konceptet deltagarkultur. Vi får nog tillfälle att återkomma till dem.