Är inte själv på 28C3 i Berlin. (“Nobody goes there anymore. It’s too crowded.“).

Likväl är jag lockad att förhålla mig till programmet. Första dagen bjöd på presentationer om hacktivismens historia i Tyskland, om nätpolitisk aktivism i Turkiet, om att bryta sig in i mobiltelefoner och om de faktiska möjligheterna till övervakning genom mönsterigenkänning.

As governments increase their data collection capabilities software developers are stepping up to both utilize and augment surveillance capabilities. DNA databases, facial recognition, behavioral patterning, and geographic profiling are all in use today. Police are crowdsourcing identification of suspects and citizens are willingly participating.

Detta får mig att minnas “We lost the war” som var konferensens paroll för sex år sedan, 2005.

År 2011 verkar första konferensdagen ha dominerats av Evgeny Morozov och Cory Doctorow, åtminstone om man ser till de omedelbara vattenringarna. Jag gör ett snabbt försök att summera utifrån.

Evgeny Morozov talade på ett välkänt tema: hur västvärldens telekomföretag hjälper diktaturer att skärpa kontrollen. Första frågan som väcks blir då: Kan vi inte bara förbjuda dem? Detta är möjligt i vissa fall, som i Ericssons export av övervakningsutrustning till Syrien som även inkluderar underhåll. Men i andra fall är det inte lika enkelt, för hård- och mjukvara kan nå sin destination via mellanhänder. Så gick det till när Israel exporterade övervakningsutrustning till Iran – fast inte direkt och troligtvis inte medvetet, utan via det danska företaget Rantek.
Morozov hänvisade till Spyfiles.org, som lanserades för en månad sedan. Där hänvisas till dokument som Wikileaks uppger sig ha, men väntar med att släppa. Bland annat handlar det om Ericsson, som verkar vara det enda berörda företaget från Sverige. Morozov hänvisade även till Telecomix’ Blue Cabinet som ett exempel på hur övervakning av övervakarna kan organiseras. Dmitry Kleiner refererar föredraget och här är kärnan:

As Evgeny mentioned, as did others asking questions from the audience, this can not be understood as a few unscrupulous firms making sinister deals with foreign powers to profit from the suppression of dissidents and activists. For this most part these firms are not designing and building surveillance technologies at the behest of the likes of Iran and Syria, but as result driven by law enforcement in western states. And what’s more, they are required by laws passed by western states to build-in the very backdoors and interception features that surveillance systems depend on. It’s hard to blame the companies for building in features that the law requires them to build in.

Expressing outrage that enemies of the US and it’s allies are using the technology being developed by the west also seems misplaced, and rests on regressive exceptionalist view that privileges western states as being somehow noble enough to be trusted with the ability to survey their citizens, but not sinister foreign powers.

Framtiden kommer enligt Evgeny Morozov att präglas av att diverse övervakare skaffar sig allt mer avancerad mjukvara för ansiktsigenkänning, videoanalys och mönsterigenkänning. Utvecklingen är ännu i startgroparna men såväl företag som regeringar satsar stora pengar. Morozov pekar på behovet av att höja medvetenheten inom universitetsvärlden. Matematikers arbete kan idag ha geopolitiska implikationer.
Iran är en enkel måltavla, när det gäller att börja uppmärksamma dessa saker. Få västliga regeringar (förutom Ungern) är förtjusta i Iran. Knepigare blir det i fråga om västallierade diktaturer som Saudiarabien och Bahrain, konstaterar Morozov.
Han avslutar sin presentation med frågan: “An opportunity for the Pirate Parties and others to develop an explicit foreign policy dimension?” Men varför måste nätpolitisk solidaritet nödvändigtvis stöpas i den form som kallas “utrikespolitik”? Jag förblir skeptisk. Dmitry Kleiner, igen:

Evgeny Morozov suggests that we act and get the media and our political representatives to take notice and lead an outcry against this rapidly increasing lock-down of our online platforms, yet this requires that our media and our politicians will rally against capitalism

Cory Doctorow talade om “det stundande kriget mot universaldatorn”. De senaste tjugo årens upptrappande krig mot piratkopiering var bara en förövning till det som nu brakar loss, menade han. Föredraget sägs ha varit bra, men jag har inte kunnat ta del av detaljerna. Därför nöjer jag mig med att sammanställa vad Geraldine Juarez skrev på Twitter:

@doctorow talking about the stupid ways industry find to “sell” info..which involves control the way we use OUR computers.
The problems is politicians are evil or clueless or evily clueless.
lol. your ipad is an appliance not a computer.
Parliament after Parliament introduce an stupid copyright law.
COPYRIGHT IS NOT IMPORTANT TO PRETTY MUCH EVERYONE.
The #copyright war was the 0.9 beta version of that what will come.
as we saw in (c) wars attempts to control general purpose computing will end in censorship and surveillance.
Banning (computation) instructions or routines will be unsuccessful, just as DRM and copyright is (was).
We have to win the copyright wars to keep computation open (this are the early days).
WE HAVE TO SUPPORT OPEN AND FREE TECHNOLOGIES.
The innefectiveness of their plans (the (c)ensorship people) make them to try harder inneffective remedies.
Companies dont need a lot of freedom… China proves you can have triving vibrant markets without freedom.
#SOPA exhibits a level of stupidity … normally only found in the core of a newborn star.
Things like anonymous and occupy are something new on earth, so we lack a vocabulary to describe them.

Cory Doctorow drog en mindre lyckad parallell till “war on drugs”, som Geraldine Juarez också påpekade:

The war on drugs is not a disaster because it doesnt stop drug trade… It is a fail because people is being killed by guns GOT IT? /…/
Cory talk was good. but dropping the war on drugs example to explain copyright is horrible. More if you dont mention the actual consequences.

Där sätter jag punkt för detta tafatta försök att på distans sammanfatta den första av fyra dagar på 28C3. Jag kommer inte att ha lika mycket tid för återstående tre dagar. Det hoppas jag att andra gör, t.ex. alla ni från Sverige som är där. (Om ni inte ens orkar blogga själva, får ni åtminstone tröstflattra mig.)

Historiskt kan de två fenomenen härledas till två storkriser i USA. Den långa depressionen (cirka 1873–96) ledde till bildandet av grupper för ömsesidig hjälp, vilka bildade basen för den rörelse som själv kallade sig populistisk och var påfallande stark under några år på 1890-talet. Dess arv var ytterst varierande: under det tidiga 1900-talet skedde såväl vänster- som högerradikala mobiliseringar som i viss mån kunde spåras tillbaka till krisårens populism.

Den teknokratiska rörelsen formerades redan på 1920-talet som en rörelse dominerad av ingenjörer och med Thorstein Veblen som viktig influens. De fick sitt stora genomslag först i det tidiga 1930-talets kris. Även om den teknokratiska rörelsen föll samman lika fort som populismen hade gjort, lämnade den vissa avtryck i den New Deal-politik som kom att föras i USA.

Mer läsning finns i de skrivna föreläsningarna på seminariet “Three crises” som ordnas i Chicago av Brian Holmes et.al.

Spänningen mellan populism och teknokrati blir kanske allra mest paradoxal i kretsarna kring den s.k. sanningsrörelsen, som växte fram under nollnolltalet. Dess allmänna karaktär är i första hand populistisk, riktad mot “eliten” som ibland rentav benämns som “teknokrater”. Men ur samma sanningsrörelse växte även “The Zeitgeist Movement” som är ett uttryckligt försök att återuppliva 1930-talets teknokratiska rörelse. Detta skedde lagom till att finanskrisen blommade ut 2008. Influensen kommer via Zeitgeist-filmerna som uppmärksammade “The Venus Project“, som i sin tur grundades 1975. Idétraditionen rör sig i kriskonjunkturer.

När jag letar efter fler samtida paralleller i bloggens arkiv hittar jag bl.a. dessa: Birgitta Jónsdóttir och populismen (september 2010), Om teknokrati (augusti 2009). Det är intressant att notera hur bl.a. Piratpartiet och Wikileaks, när de var som mest omdebatterade, ömsom anklagades för populism, ömsom för teknokrati.

De som då varnade för “tilltagande politisk teknokrati” verkar däremot inte ha något att säga om Europas teknokratisering idag, som mer och mer liknar en teknokratiernas inbördeskrig. Andreas Cervenka i SvD är mer rakt på sak.

Avslutningsvis, en mycket hastig tanke: Är det rimligt att tänka sig ett samband mellan populism och inflation, liksom mellan teknokrati och deflation? Kanske – för inte heller inflation och deflation är motsatser, är det kommer till kritan. Mer om detta senare.

Läckan dröjde till förra månaden och skedde då via Tageszeitung och Der Spiegel. Nu rörde det sig om 60000 interna mail, varav Tageszeitung har publicerat ett redaktionellt urval jämte en lång rad artiklar.

Utan att ha kastat mer än en hastig blick på det skrivna, är det mest slående av allt hur ointressanta nyheter läckan genererar. Det ligger på nivån av att enskilda NPD-medlemmar sagt “neger”. Om sådant tillmäts nyhetsvärde blir resultatet bara att partiet normaliseras. Att det kryllar av våldsbenägna nazister i NPD var liksom ingen nyhet.

Är det självklart att en läcka av detta slag skadar ett parti? Knappast. Även här går det eventuellt att tillämpa Florian Cramers slutsats om den läckta diplomatposten: “Likt varje korrektiv leder det till att systemet destabiliseras temporärt men stabiliseras på längre sikt.”
En möjlig effekt inom ett parti som NPD är att dess aktivister blir mer försiktiga i sin nätkommunikation. De kan börja använda kryptering i större utsträckning. Minst lika troligt är att partiets ledning får ett skäl att sluta leden och centralisera makten. Kanske hade de velat göra detta redan tidigare, men saknat en ursäkt. Kanske har någonting liknande redan skett i Sverigedemokraterna, som under många år drabbats av diverse dataintrång. Tänk om dessa angrepp i det längre loppet har hjälpt Sverigedemokraternas ledarklick att centralisera makten och neutralisera inflytandet av lokala rättshaverister!

Detta är visserligen rena spekulationer, men utan spekulation går det inte att fördjupa förståelsen av läckandets dynamik. En dynamik som givetvis fungerar något olika beroende på om den läckande organisationen är en stat, en bank eller ett parti.

För övrigt hade det varit intressant om Wikileaks ändå hade fått förmedla den här läckan, likt de tidigare läckte BNP:s medlemsregister. Det hade öppnat för en delvis annorlunda debatt om vilken roll som Wikileak och andra läckosajter kan eller bör spela – bortom det senaste årets polarisering: “USA mot Assange”.

En av slutsatserna: Wikileaks är ett korrektiv till systemet. “Likt varje korrektiv leder det till att systemet destabiliseras temporärt men stabiliseras på längre sikt.”

Nu ska det sägas att Florian Cramer mest verkar utgå från den långsamt sipprande läckan av amerikansk diplomatpost. Det är viktigt att inte glömma de läckor av annat slag som tidigare förmedlats av Wikileaks och fått stor lokal betydelse. Rörande just diplomatposten är däremot detta en träffande slutsats: Wikileaks må ha nyhetsvärde, men förmedlar inte mycket till nyheter.

Disclosing diplomatic, business and military secrets, WikiLeaks aims to make the public aware that their leaders are not acting in accordance with their own public maxims and discourse. But ever since Machiavelli, this has hardly been news. While it is not news, it makes news, thus making WikiLeaks and Machiavellian politics two systems that sustain each other.
/…/
Even if we acknowledge information to be a weapon, the impact of WikiLeaks doesn’t come close to the impact of an information bomb like, for example, Stuxnet – the computer worm that targets industrial software and equipment. The later, however, is too abstract to be told as a novel, soap opera or human interest story.

Diplomatpostens värde är litterärt snarare än politiskt, konstaterar Florian Cramer.

Först av allt noterar han att Wikileaks inte längre är operationellt. Skälen till detta kan vara många, men så här ligger det till: Wikileaks har i dagsläget ingen fungerande infrastruktur för att ta emot läckta dokument.

Mot bakgrund av detta blir det ännu mindre intressant att vara “för” eller “mot” Wikileaks. Inom den etablerade pressen är det klart att det måste fortgå en diskussion om hur man ska förhålla sig till organisationen. Tätt anslutet till detta journalistkotteri verkar även ett medborgarjournalistiskt kotteri på Flashback, som sitter lika fast i för/mot-tänkandet. All heder åt dem som orkar ägna sig åt dessa debatter och behålla huvudet kallt. Men.
Bortom dessa kotterier kvarstår den framåtblickande frågan, som handlar om att dra lärdom av, inte att ta ställning till, Wikileaks: Hur bygger vi på bästa vis en infrastruktur som möjliggör anonyma läckor? Hur får vi bäst dessa att trigga verklig förändring? Florian Cramers teser ger inga svar, men bidrar till att röja plats för dessa större frågor som går bortom organisationen Wikileaks.

“Vad vi har här är en dator-robot…” Pedagogiskt. Däremot framkommer ingenting nytt i Rapports inslag. Reportern har inte lyckats få kontakt med något av robotförlagen, däremot intervjuar de Pär Svärdson på Adlibris. Han säger som tidigare att det å ena sidan är tveksamt att ta överpris för utskrivna Wikipedia-artiklar, men å andra sidan:

det kan vara så att man inte har tillgång till den [Wikipedia] eller att man vill ha materialet sammanställt och då kan det här vara en utmärkt källa till information men man ska ju vara medveten om att det finns gratis på nätet

Fenomenet görs alltså till en konsumentfråga, punkt slut. Så länge man inte betalar är man inte berörd. Men vad händer om tillströmningen av robotböcker fortsätter i rådande takt? Hur lång tid tar det innan sökmotorerna helt dränks i brus? Sådant finns inget plats för i det snäva konsumentperspektivet.
Jag hade hoppats att Rapport kunnat tillföra en ny vinkel. En möjlighet vore att intervjua lärare på gymnasium eller högskola, eller någon på Skolverket, om vad robotböckerna betyder för källkritiken. Bedömer lärare en hänvisning till en bok som trovärdigare än en hänvisning till Wikipedia? Lär de rentav sina elever att det är bättre att hänvisa till böcker? Vad händer med sådana normer när en bok kan vara Wikipedia, fast det inte är uppenbart från referensen?

(Själv skriver jag just nu klart min stora essä om bokens framtid, i vilken undersökningen av robotförlagen är en liten del och backas upp med ett resonemang om bokens dubbelkaraktär som lånar skamlöst från Das Kapital. Essän utkommer i höst som bok på Ink.)

Strax innan nämnda Wikileaks-telegram läckte ut släpptes Evgeny Morozovs bok The Net Delusion som också i korthet berör AYM. Bakgrunden var enligt honom de jättelika demonstrationerna mot Farc-gerillan i Colombia i början av 2008. Att mobiliseringen i hög grad skedde via Facebook fångade intresset hos Washington, där George W. Bush då fortfarande var president och där Jared Cohen fortfarande hade en nyckelroll på utrikesdepartementet. Han såg till att organiserade den konferens i New York senare samma år, där en rad initiativ från olika länder inbjöds (vissa mer politiska, andra mer humanitära). Medarrangörer till konferensen var företag som Facebook, Google, AT&T och MTV.
Evgeny Morozov skriver:

the State Department soft-launched an international organization called the Alliance of Youth Movements (AYM), built on the assumption that cases like Colombia’s are going to be more widespread and that the U.S. government needs to be an early player in this field, doing its share to facilitate networking among such “digital revolutionaries”. A series of high-profile summits of youth movements – one was even moderated by that staunch defender of Internet freedom Whoopi Goldberg – duly followed.
In its brief history, AYM has emerged as something of a digital-era equivalent of the Congress for Cultural Freedom, a supposedly independent artistic movement that in reality was created and funded by the CIA to cultivate anticommunist intellectuals during the early stages of the Cold War.

Någon från den egyptiska 6 april-rörelsen, som formerats på Facebook i solidaritet med strejkande arbetare, deltog på det första AYM-mötet i New York och träffade i samband med detta även tjänstemän på utrikesdepartementet. Ambassadpersonalen i Kairo ansåg dock, enligt 08CAIRO2572, att 6 april-rörelsens målsättning om demokratiska val var “orealistisk”.

En ofrånkomlig fråga rör Wikileaks roll som tidsinställt filter. Vad har det betytt att 08CAIRO2572 – med uppgifter om USA:s kontakter med oppositionella i Egypten – släpptes just den 28 januari – inte tidigare eller senare? Finns det telegram från samma ambassad som Wikileaks har valt att inte släppa? De kan givetvis ha goda skäl till detta. Men det vore inte dumt att bringa klarhet i vilken grad av aktiv intervention i händelseförloppet som Wikileaks har tänkt sig.

Vad gäller AYM så har de säkert haft betydelse för 6 april-rörelsen i Egypten, som ju rentav kopierade sin logga från serbiska Otpor. Men att därifrån dra slutsatsen att hela upprorsvågen skulle vara planerad från USA är vansinne. Det innebär i praktiken en förnekelse dels av arabers förmåga att agera själva, dels av ekonomiska faktorer. Dessutom förvrängs de faktiska allianserna mellan USA och arabvärldens despoter. Framträdande konspiracistsajter jobbar nu hårt på att etablera idén om att USA inte vill annat än att störta dessa despoter, vilket då skulle innebära att despoterna är fiendens fiende, alltså bör betraktas som rättmätiga medan de demonstrerande massorna bara är dumma får. Draghjälp till denna teori ges av den Kreml-trogna tevekanalen Russia Today, som ofta utmärker sig genom en dragning till konspiracistism. Som expert på upproren i arabvärlden har de just lyft fram en argentinsk konspirationsteoretiker vid namn Adrian Salbuchi

Konspiracister vill nu gärna lyfta fram AYM som en dunkel kraft bakom snart sagt alla världens uppror. Men de har inte mycket att gå på, utöver omnämnandet av 6 april-rörelsen i 08CAIRO2572. En titt på deltagarlistorna för de tre AYM-kongresserna visar representanter för ett stort antal länder. Men där finns ingen från Tunisien eller Libyen. Ingen från Jordanien, Jemen eller Bahrain. Kort sagt tyder dessa dokument snarare på att USA:s regering har haft svårt att hitta grupper att knyta till sig i de länder där det just nu sker som mest.

Ser förresten att AYM underhåller en helt okej nyhetssida om upproren. Det betyder inte att AYM ligger bakom. Lika lite som Wikileaks, al-Qaida eller lustiga piller.

“Wikileaks” är ett ord som tidigare inte förekommit i boktitlar, vilket ökar sökbarheten. En bok med det ordet i titeln kommer att hittas av de verkligt nyfikna, exempelvis av studenter som ska skriva uppsats och helt enligt anvisningarna börjar med att söka efter böcker.

En sökning i biblioteksdatabasen Libris ger oss (minus dubletter) tre aktuella böcker:

• Wikileaks: Inside Julian Assange’s War on Secrecy (Guardian Books) utkom tydligen i dagarna. Skriven av två Guardian-journalister. Ogillas av Julian Assange, som av någon anledning ska ha hotat med rättsprocess.


• Daniel Domscheit-Berg, avhopparen: Inside WikiLeaks som också utkommer i dagarna – på 18 språk. Svenska titeln blir Wikileaks: Historien bakom sajten som förändrade en hel värld. Igår kom en hyfsat detaljerad sammanfattning på Wired, idag är boken nyhetsstoff i Sverige.


• Julian Assanges memoarer Wikileaks Versus the World (Knopf/Canongate) ska utkomma i april, är det tänkt.

Dessa tre titlar är de stora. De som kommer att synas i skyltfönster och recenseras i alla stora tidningar.

Men en sökning efter Wikileaks på Amazon eller Adlibris ger ytterligare ett stort antal sökresultat. Nu ska vi titta närmare på hur Wikileaks-litteraturens “långa svans” är sammansatt:

Adlibris saluför ytterligare 19 titlar med “Wikileaks” i titeln (dubletter borträknade). Av dessa kommer 11 från Books LLC – samtliga baserade på olika kategorisidor på Wikipedia. Eftersom titlarna oftast är löjligt långa inser nog de flesta att det inte rör sig om böcker dedikerade till ämnet Wikileaks.
Om taktiken hos Books LLC är att spamma katalogerna med många titlar, är andra robotförlag mer sofistikerade i sin jakt på lockande titlar. Säkerligen kommer en del att vilja köpa en relativt billig bok som heter Off the Record Guide to Wikileaks: Julian Assange, the Advisory Board and Controversy. Dock visar det sig att bokens författare, Jenny Reese har utgivit hundratals böcker om de mest skiftande ämnen – hon är alltså ännu en robot, utan känd koppling till de som tidigare tagits upp här. Vilket innehåll som Jenny Reese-böckerna fylls med är ännu så länge oklart.

Ännu en ny bekantskap är “Taft Johnson“, författare till boken Julian Paul Assange, The Controversial Figure Behind Wikileaks. Taft Johnson tycks inte fullt så produktiv som sina robotkollegor, däremot ovanligt ärlig. Alla böcker på Amazon är försedda med följande upplysning:

This book was created and put into distribution by a team of dedicated editors using open source and proprietary publishing tools. One of the advantages to the way we publish books is that our content is up to date and written by dedicated subject matter experts from all over the world. By adding a layer of screening and curatorial attention to this material, we are able to offer a book that is relevant, informative and unique.

Intressant! Även dessa böcker vore intressanta att titta närmare på. Dock finns ännu inga titlar av Taft Johnson på svenska bibliotek.

Bland de dyraste Wikileaks-böckerna som säljs på Adlibris – tillika ett av de högst rankade sökresultaten – är Wikileaks – removing the “top secret” seal av Edward R. Miller-Jones (FastBook Publishing).
Mellaninitial, check. Mauritiskt ISBN, check. “High Quality Content by WIKIPEDIA articles”, check. Visst är FastBook ännu ett underförlag till VDM. Skillnaden mot Alphascript och Betascript tycks vara att Fastbook-böckerna har vettigare titlar, satta av människor och inte av robotar. Samt högre pris.

“Heinz Duthel” har också givit ut tre “böcker” om Wikileaks som säljs via Amazon, däremot inte på de svenska nätbokhandlarna.

Återstår det något utrymme mellan de tre topplisteböckerna om Wikileaks och robotarnas långa svans? Ja, men inte så värst mycket. Ett par journalistiska böcker, uppbackade av stora mediehus, lägger sig precis nedanför topplistan. Dels den tyskspråkiga Staatsfeind WikiLeaks (Der Spiegel). Dels en e-bok från New York Times, med karaktär av artikelsamling, inte utgiven på papper: Open Secrets: Wikileaks, War and American Diplomacy, skriven av journalister på New York Times (torrent).

Senare i år kommer även Micah L. Sifry med boken Wikileaks and the Age of Transparency. Ambitionerna verkar vara att ge en något mer djuplodande analys, men dock inte av akademiskt slag även om den utges på Yale University Press.

Efter ett par år kommer otaliga vetenskapliga arbeten att ha publicerats om Wikileaks. Först ut på den banan var nog ändå tyska Suhrkamp som utgivit Wikileaks und die Folgen, en antologi med medieforskare som Felix Stalder, Mercedes Bunz och Geert Lovink.

Bland den handfull titlar som vi hittar där återfinns också intressanta exempel på lycksökeri. Ta exempelvis boken Julian Assange: Wikileaks Warrior for Thruth (Cogito Media Group). Bokens två författare, de föga kända Valerie Guichaoua och Sophie Guichaoua, står angivna med minimal text medan varumärket Julian Assange framhävs stort i både text och bild på bokens omslag. Uppenbarligen vill förlaget skapa intryck av att det rör sig om en självbiografi. Utan att på förhand döma ut bokens innehåll så osar det sökmorotoptimering om dess titel.

Att ordet “Wikileaks” fungerar sökmotoroptimerande verkar fler ja insett. Iraq Through a Bullet Hole hette en bok där Issam Jameel skildrar livet i det ockuperade Irak. Såvitt jag förstår har den i efterhand fått en extra undertitel, “A civilian Wikileaks”, vilket givetvis ökar antalet sökträffar där boken dyker upp.

Sammanställningen som här har gjorts baseras endast på nuvarande utbud hos Adlibris. En sökning på Amazon ger åtminstone dubbelt så många träffar, bland vilka det kan finnas ännu fler intressanta exempel på hur spekulativ bokutgivning surfar på fascinationen kring Wikileaks.

1. Heinz Duthel-böckerna nöjer sig inte med text från Wikipedia utan skrapar ihop sitt innehåll från alla möjliga håll. Ofta rör det sig om solklara upphovsrättsintrång (se nedan). AlphaBetaLLC är däremot noga att hålla sig upphovsrättsligt korrekta genom att ange Wikipedia som källa i enlighet med dess licens.

2. Heinz Duthel utges för att vara en verklig person. Nätet är nedspammat med hans helt osannolika CV och även en bild. En journalist som gick på bluffen intervjuade Heinz Duthel som svarade via mail. Jag vet visserligen inte om någon har försökt att kontakta “Lambert M. Surhone” (Betascript), men jag tror inte att han skulle svara. Och även om det namnet bedrägligt nog används som författarnamn i katalogposterna, står det bara som redaktör på bokens omslag.

3. AlphaBetaLLC ger ut böcker om alla tänkbara ämnen, bara de existerar som kategori på Wikipedia. Något mänsklig sållande tycks knappast alls ske hos dem. Heinz Duthel väljer däremot sina ämnen med viss omsorg. Närmast bestämt märks en slagsida mot “kittlande” ämnen: konspirationsteorier, extrempolitik, esoterika och lagom förbjuden sexualitet. Därtill marknadsför Heinz Duthel ett stort antal biografier (över filosofer, konstnärer och barnkändisar) samt en del handböcker i blandade ämnen. Totalt rör det sig dock “bara” om hundratals böcker, inte hundratusentals som i utgivningen från de andra robotförlagen.

4. Heinz Duthel verkar i första hand satsa på att kränga e-böcker via Amazon Kindle Store och Apple iBookstore. Men hundratals titlar erbjuds även som pappersböcker via print-on-demand. Av dessa säljs för tillfället 3 på Adlibris och 89 på Bokus.

5. Heinz Duthel har inget eget bokförlag utan använder de stora tjänsterna för självpublicering. Framför allt Lulu.com i vars katalog Heinz Duthel har 122 böcker i sitt författarnamn (81 e-böcker och 110 pappersböcker).

6. Heinz Duthel har i någon inkarnation existerat åtminstone sedan 2004 – fem år innan AlphaBetaLLC började göra väsen om sig. Exakt vad han då ägnade sig åt är emellertid oklart. Enda spåret jag lyckats hitta är två noteringar på tyska Wikipedia, daterade november 2004, om varför sidan om Heinz Duthel borde raderas. Någonting om att han kallar sig filosof men inte är relevant och att han länkar till “mirakulösa flash-animationer med ytlig politisk propaganda”. Detta gör mig bara mer nyfiken, så nu gäller det att hitta en hjälpvillig administratör på tyska Wikipedia som kan plocka fram informationen.

Min uppfattning är att någon aktivt väljer ut aktuella ämnen för Heinz Duthels “böcker” samt designar omslagen. För en dryg vecka sedan utkom exempelvis “How a single match can ignite a revolution” som utges för att vara en bok om de pågående upproren i arabvärlden. Av katalogtexten att döma sympatiserar författaren med upproren, som påstås vara en “Wikirevolution”, medan skarp kritik riktas mot västvärldens ledare för dess stöd till diktaturen i Egypten. Säkert låter det tillräckligt spännande för att några arma stackare ska betala $13.79 på Amazon för att ladda hem den till sin Kindle. Kanske betalar några rentav 15 euro för pappersboken, som uppges ha 248 sidor. Vad som fyller dessa är oklart. Men en sak är säker – vartenda ord finns redan att läsa gratis på webben.

Heinz Duthels katalog på Lulu.com listar ännu en nyskriven bok på samma tema och av samma författare: “Global Domino effect. Will the Arab revolutions spread around the World?” Bisarrt nog verkar Heinz Duthel nu inta en diametralt motsatt inställning till upproren. Förra veckan välkomnade han dem, nu varnar han för dem. Eller så konstaterar vi bara att han skickligt försöker täcka bredast möjliga marknad med sina lurendrejerier.

Av någon anledning erbjuds nu förhandstitt (både via Amazon och Google Books) i några av Heinz Duthels böcker, däribland “The Concise Duthel Encyclopedia of Anarchism” som säljs i fem delar för $34.90 styck. Det krävs inte många googlingar för att nå fram till slutsatsen att detta är varken mer eller mindre än “An anarchist FAQ“, en kollektivt författad text som finns tillgänglig på många håll på nätet under en copyleft-licens. E-böckerna som säljs på Amazon uppger däremot att Heinz Duthel är författare och att kopiering är förbjuden.

En annan av Heinz Duthels böcker heter “The Bilderberger Group – Saviors Or Destroyers? (229 kr hos Adlibris, 296 kr hos Bokus). Om man börjar googla slumpvis fraser ur förhandsvisningen hittar man först en massa material från Wikipedia (återgivet i strid med licensen). Längre in i boken kopierar Heinz Duthel från artiklar på diverse konspirationssajter som redan kopierats kors och tvärs över nätet. Ännu längre fram finner jag en gamla mängd artiklar om Irakkriget från olika källor, bland andra The Guardian, kopierade rakt av – ibland med webbadress och källhänvisning. Faktum är att strukturen påminner mycket om de textdokument som jag själv brukar klistra ihop när jag först börjar researcha ett ämne.

Slutligen en titt på “Squaring the Circle – Thinking the Unthinkable“, en av de mer diffusa titlar som producerats av Heinz Duthel. Här verkar stora delar av innehållet komma från en kurs i matematikens historia som lagts upp på nätet av skotska University of St. Andrews, medan annat kommer från Wikipedia. Eventuellt har illustrationer lagts till manuellt. Ännu en gång påstås Heinz Duthel vara författare som hävdar strikt upphovsrätt.

Förr eller senare kommer förstås Heinz Duthel att kastas ut från Lulu, Amazon och de andra tjänsterna. Men det kan nog dröja, för även om böckerna bryter mot upphovsrätten finns det ofta ingen som kan förväntas träda fram som stridslysten rättighetshavare. När väl Heinz Duthel kastas ut är min gissning att han snart dyker upp igen, under en mängd olika nya namn. Det bäddar för en intressant katt-och-råtta-lek med hela nätets bokindustri.

På torsdag är det dags igen. Ämnet är åter Wikileaks och platsen är åter Kulturhuset i Stockholm, fast på bottenplanets bibliotek. Panelen är också bara en tredjedel så stor – Jesper Huor och jag – vilket kan innebära en annat slags utrymme för spekulation. Och inriktningen är inte uttalat journalistisk eftersom arrangören är en annan. Gratis förstås.

På tal om detta: SvD publicerar en bra artikel om nätläckor som blickar bortom organisationen Wikileaks, precis som jag själv försökte göra på Publicistklubben.

(Satte först “Veckans läcksnack” som rubrik på inlägget. Lät klatschigt, men sen slog det mig att det nog ändå är bättre svenska att skriva “läckosnack”.)

Uppdatering: Maria Georgieva på Dagens Arena.

Ett litet förtydligande bara: jag har inte velat förneka eller förminska nätets roll i protesterna. Det vore lika dumt som att förneka betydelsen av mobiltelefoni, eller av att rykten sprids från mun till mun. Allt detta samverkar i mobiliseringen och därför är det bara korkat att namnge upproret efter en viss nättjänst. Särskilt dumt vore det att nu, utifrån rena spekulationer, tillskriva Wikileaks en avgörande betydelse för händelserna.
Samtidigt tror jag, som sagt, att det är på det nätpolitiska planet som vi utanför Tunisien på det mest omedelbara planet kan visa solidaritet. Vilket alltså inte primärt handlar om att bilda opinion utan om att säkerställa kommunikationskanaler som regimen försöker sabotera. Samma sak kommer att upprepa sig i fler folkliga uppror på olika håll i världen och även då gäller att nätpolitisk solidaritet är en stor sak, men inte detsamma som att reducera upproret till nätpolitik.

Tyvärr kommer jag knappast ha tid att följa allt som skrivs om Tunisien, men vid det här laget har ju rentav svenska nyhetsmedier fattat att någonting stort har hänt. En användbar källa för nya länkar är förresten tråden på Libcom (inte själva artikeln utan kommentarerna).

Avslutningsvis får ingen missa slagordet som Monki myntade genom att slå ihop det tunisiska Yezzi fokk! med det isländska Helvítis fokking fokk!. Lingvistiskt är kopplingen slumpmässig, men politiskt betraktat är det ren och skär poesi att länka samman de senaste protesterna i Tunisien med dem på Island två år tidigare. Kort sagt: Yezzi fokkin fokk!